Under den arabiska våren för fyra år sedan bjöd ett tv-program in mig för att diskutera utvecklingen i Egypten. Varför fick jag frågan, jag som aldrig har uttryckt åsikter om det landet? Eller ens satt min fot där?
Förmodligen var det min muslimska bakgrund som fick tv-redaktionen att ringa mig. Men lika lite som jag är en expert på muslimska Indonesien, lika lite var jag rätt person att förklara den politiska utvecklingen i Nordafrika.
Det är lätt att se muslimer som en homogen massa när gruppen i själva verket är mycket spretig. Det visar inte minst Norrans möten med muslimer här i närområdet. I dagens tidning intervjuas Lahcene Chellig från Skellefteå Islamiska Kultur Center, och bara bland deras medlemmar finns ungefär ett 20–tal nationaliteter representerade.
Det märks att Islamiska statens (IS) framfart i Mellanöstern berör många. Bråk och oroligheter har uppstått även i svenska städer och det finns både muslimer som försvarar IS och muslimer som är beredda att offra sina liv i kriget mot IS.
Som tur är har Lahcene Chellig inte märkt av IS–sympatier i Skellefteå. Han säger att det är viktigt att agera om församlingen skulle komma i kontakt med IS–anhängare. Chelling har även en mycket bra poäng när han säger att skolorna måste agera om de ser något som är misstänkt ”utan att vara rädda för att bli kallade rasister”.
Den som agerar när han eller hon upptäcker våldsbejakande islamism är naturligtvis inte mot muslimer som grupp. Lika lite som man hatar svenskar när man agerar mot att unga män dras in i våldsbejakande nazistiska rörelser.
I tider av islamistisk extremism, och en vinter med terrordåden mot den franska satirtidskriften Charlie Hebdo och i Köpenhamn, är många muslimer oroade över att människor inte ska kunna skilja på extremister och vanliga muslimer. Att peka ut enskilda muslimer som ansvariga för vad extremister gör är förstås både fel och kontraproduktivt.
Däremot har regeringens samordnare mot extremism, Mona Sahlin, helt rätt när hon önskar mer hjälp från muslimska föreningar och samfund i kampen mot IS. Alla som kommer i kontakt med extremism har ett ansvar. Det gäller såväl skolor, privatpersoner som moskéer. Att blunda för ett samhällsproblem som IS är att vända terrorns offer – däribland även muslimer – ryggen.
Glöm bara inte att långt ifrån alla muslimer kan förklara IS terror mot judar, kristna, kurdiska yezidier och andra – eller per automatik vet mer om Egypten än vilken svensk som helst.