”Vi vet var dina barn går i skola.”
”Om du inte ser upp kan det gå illa.”
”Törs du visa dig på gatorna?”
Det är bara några exempel på hotfulla meddelanden som politiker landet runt får ta emot. Uppenbarligen finns det de som anser att det ingår i uppdraget som politiker att behöva tåla hot och hat. Men det gör det inte.
Brottsförebyggande rådets senaste ”Politikernas trygghetsundersökning” visar att en av fyra förtroendevalda i fullmäktige och riksdag någon gång utsatts för hot, hat eller våld inom sitt uppdrag under 2016. Det är en ökning med fem procentenheter sedan 2012. Aktiva och synliga politiker är mer utsatta.
Skellefteå är på intet sätt förskonat från idiotier av det här slaget. Samtidigt måste man vara medveten om att de allvarliga incidenterna är få, om än fullständigt oacceptabla. Det rör sig om några enstaka fall under den senaste fyraårsperioden.
Politikernas utsatthet ser också olika ut. Medan det är Säkerhetspolisens uppgift att svara för personskydd för statsråd och riksdagsledamöter, de har med andra ord ett förhållandevis starkt skyddsnät, är det den lokala polisen som ska skydda den lokala demokratin. Hur nu det ska gå till i stora norrländska glesbygdskommuner som inte ens har polisbemanning dygnet runt?
En som vet vad det innebär att få ta emot samtal och mejl av ”hotfull karaktär” är Emilia Hallin (S), kulturnämndens ordförande. En annan är Fredrik Stenberg (S), ordförande i för- och grundskolenämnden. Emilia Hallin kring kulturskolan, Fredrik Stenberg främst kring förändringar i skolstrukturen.
Emilia Hallin: ”Det som är riktigt jobbigt är när anhöriga läser vad som skrivs på nätet, när barnen får höra det i skolan. Då måste man till slut ställa sig frågan: Är det värt det.”
Fredrik Stenberg: ”De obehagliga mejlen, de olustiga telefonsamtalen är inte många, inte fler än tio per år, men de sitter i länge. Det är svårt att inte låta sig påverkas.”
Det finns en föreställning om att sådant ”får man tåla” som offentlig person. Det är en farlig inställning. För vem vill frivilligt utsätta sig för sådant, vem bli politiker till priset av hot och hat?
Det har både länge och väl pratats om att avståndet mellan politiken och samhället i övrigt måste minska. Att transparensen måste öka.
När tidningarna öppnade sina kommentarsfält, när sociala medier som Facebook och Twitter fick sitt genombrott, fanns det en förhoppning om att det skulle innebära att vem som helst kunde bidra med nya perspektiv och ny kunskap. Så blev det också, men bara till en viss del. Med följde också en betydande baksida, att nätet blev ett forum för hot och hat och andra otrevligheter.
Det har i sin tur inneburit att många politiker, och andra offentliga personer, slutat skriva i kommentarsfälten och på sociala medier. Andra har gått ett steg längre. De har helt enkelt stängt sitt konto, eller slutat läsa vad som skrivs om dem. Det är fullt förståeligt. Samtidigt som det är förödande för det breda demokratiska samtalet.
Det som Emilia Hallin och Fredrik Stenberg, och många andra politiker med dem, får utstå, och har fått utså, är fullständigt oacceptabelt. De som engagerar sig politiskt för sitt lokalsamhälle är förebilder. De ska inte behövs utstå spott och spe från en liten klick som uppenbarligen inte klarar av att hantera en diskussion på ett acceptabelt sätt.