Theresa May är nu Storbritanniens nya premiärminister och regeringschef. Här bredvid statschefen Drottning Elisabeth II. Foto: Dominic Lipinski/Pool Photo/AP Photo/TT
Det var skojfrisk stämning när David Cameron genomförde sin allra sista Prime Minister’s Questions i brittiska parlamentet på onsdagen.
Retorisk råhet blandades med ödmjuk lättsamhet när den brittiska parlamentarismen återigen påminde världen om den elegans och det underhållningsvärde som så uppenbart saknas i debatter mellan svenska politiker.
Till och med Labourledaren Jeremy Corbyn, som Cameron så sent som för en vecka sedan uppmanat att ”For heaven’s sake man, go!” lyckades tygla sig.
Frågan var snarare vem som var mest lättad: David Cameron för att han efter elva års partiledarskap och sex års regeringsansvar får andas ut, eller Jeremy Corbyn för att han nu slipper Cameron.
Få ord nämndes vid den ceremoniella avtackningen om Camerons politiska nederlag: Brexit-omröstningens beslut om att lämna Europeiska unionen. Cameron själv uppmanade sin efterträdare att positionera Storbritannien ”så nära som möjligt” till EU.
Några timmar senare var ett premiärministerskap avslutat, och ett annat påbörjat: Theresa May är nu den andra kvinnan som blivit premiärminister i Storbritannien.
Det var 26 år sedan förra gången med Margaret Thatcher. Och medan konservativa Tories nu levererat två kvinnliga sådana, helt utan tillstymmelsen till tal om kvotering, har socialdemokratiska Labour inte haft en enda.
May rivstartade genom att möblera om i den brittiska regeringen samma kväll som hon intog nummer 10 på Downing Street. Storskrällen bestod av att Londons förre borgmästare, den i medierna konstant häcklade Boris Johnson, nu blir utrikesminister.
Elaka röster talade om att May gjort en Obama, likt han gjorde med Hillary Clinton. Som utrikesminister tillbringas mycket tid utomlands och genom att göra sin före detta partirival till en närmast konstant internationell resenär slipper hon ha honom i landet.
Den konspiratoriske anar att utrikesministertaburetten kan ha legat till grund för Boris Johnsons överraskande meddelande i förra veckan att han inte ämnade kandidera till partiledare och därmed premiärminister.
Den observante noterar snarare att det är rätt man på rätt post: som anhängare till stannasidan behövde May garantera högerflygeln i sitt parti att en Brexit-anhängare fick en framskjuten plats i regeringen.
Politiskt har Theresa May utlovat en socialt inkluderande konservatism som minskar klyftor och inte endast är till för de privilegierade. Det återstår att se hur det blir med den saken.
I realiteten har May endast en uppgift: att lotsa Storbritannien genom Brexit med någorlunda bibehållna relationer med EU samtidigt som hon måste se till att Skottland inte genomför sitt hot om utträde ur den brittiska unionen till förmån för att få stanna i eller ansöka om EU-medlemskap.
Nu återstår bara den lilla detaljen att utlösa Artikel 50 och påbörja utträdet.
Csaba Bene Perlenberg