Bränder, arbetsplatsolyckor, drunkningstillbud.
Det verkar inte finnas något slut på föreslagna nollvisioner.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) har en diffus nollvision mot skoltrötthet. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor hann inte ens tillträda innan hon föreslog en för aborter. Hur ambitionen ska uppnås är oklart, eftersom KD varken vill förändra aborträtten, eller förbjuda lagen som ger utländska kvinnor rätt att genomföra abort i Sverige (Världen i dag 17/2 2015).
Kristdemokraternas utspel mot aborter är mumbojumbo. Uppfattningen tycks vara att partier som kämpar mot vikande opinionssiffror, kan utnyttja kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Det viktiga är inte vad som är politiskt möjligt, utan att sätta upp kraftfulla målbilder. Detta gör Busch Thors nollvision mot aborter till en del av en bredare samhällsutveckling.
De senaste åren har ett stort antal myndigheter och intresseorganisationer föreslagit egna nollvisioner. Så sent som häromveckan krävde Svenska Livräddningssällskapet att riksdagen ska anta en nollvision för drunkningstillbud.
Viljan att rädda fler enskilda liv genom preventivt arbete ska uppmuntras, men nollvisionen är förstås omöjlig att uppnå så länge folk ges den obegränsade friheten att vara på sjön – en frihet som de flesta av oss uppskattar och vill behålla.
Den nuvarande inflationen i nollvisioner tycks ha sitt ursprung på Trafikverket. Nollvisionen för trafikdöda, som klubbades av riksdagen i slutet av 1990-talet, bedöms ha halverat antalet dödsoffer. Fartkameror och vägräcken har blivit fler, vilket är positivt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Däremot tycks den generella viljan att hålla avstånd och hastigheter vara oförändrad.
Här finns också baksidan med övertron på att alla potentiella risker kan bekämpas. Nollvisionerna bidrar dels till den felaktiga uppfattningen att kampen mot tragiska olyckor får kosta samhället obegränsat med pengar, dels till att vi som individer blir inbäddade i en falsk trygghet.
Psykiatern och författaren David Eberhard lyfter till exempel fram hur en överdriven vilja till omhändertagande från myndigheter och intresseorganisationer riskerar att öka bristen på personligt ansvarstagande. (SR:s Godmorgon världen 31/7 2015).
Eberhards resonemang är en nyttig påminnelse. Det är alltid vi själva som har det största ansvaret för vår egen och våra barns tillvaro. Inga nollvisioner i världen hjälper mot föräldern som inte ser nödvändigheten i att skicka sin skoltrötta 15-åring till skolan.
Den spridda uppfattningen att politiken har möjlighet att reducera allt ont till noll är en av samtidens mest naiva.
Lars Kriss