I början av sommaren dömdes en 41-årig idrottsledare i Blekinge till sex års fängelse för grova övergrepp på tolv tonårspojkar.
För några år sedan gick höjdhopparen Patrik Sjöberg ut och berättade hur han blivit utsatt för sexuella övergrepp.
Ibland når övergreppen på barn inom idrotten tidningarnas förstasidor och löpsedlar. Men långtifrån alla fall uppmärksammas och mörkertalet är stort. Susanne Johansson är doktorand vid Gymnastik- och idrottshögskolan. I sin nya avhandling konstaterar hon att drygt fem procent av de nuvarande eller tidigare aktiva idrottarna hade utsatts för sexuella övergrepp av sin tränare.
Idrotten är Sveriges största folkrörelse, 80–90 procent av landets befolkning har någon gång varit medlem. Det är en samlingspunkt för barn och unga, den största efter skolan. Det ideella ledarskapet beräknas motsvara cirka 20 miljarder kronor eller 400 000 helårsarbetstjänster.
Men det finns idrottsledare som inte borde få befinna sig i närheten av barn.
I en rapport från Bris (Barnens rätt i samhället) är ”sexuella övergrepp på barn ett generellt problem som drabbar alla idrotter” och att ”när ett barn utsätts för övergrepp av en vuxen hen ser upp till, som en idrottstränare, är det svårt för barnet att berätta för någon”.
Sexuella övergrepp kan liknas vid inbrott i den egna kroppen. Känslor av skuld och skam är vanliga. Barn är inte sällan rädda att riskera sitt idrottande och sina framtidsdrömmar, och berättar därför inte vad som hänt.
Det är bara den enskilda föreningen som kan skapa en trygg idrott för varje barn, en idrott som också barnens föräldrar vet är trygg. Det är föreningarnas skyldighet, och klarar de inte av den biten borde de ta sig en allvarlig funderare på vad de sysslar med.
Det är skrämmande att klubbarna inte alltid klarar av att skydda barnen i den egna verksamheten.
Magnus Jägerskog är Bris generalsekreterare. För honom handlar det mesta om självklarheter; att klubbarna är tydliga med att det är en nolltolerans som gäller, att man kräver registerutdrag från belastningsregistret från tränare, helt enkelt att föreningen ställer krav.
Men det handlar också om rutiner för hur man gör en orosanmälan till socialtjänsten.
För det finns brister både i idrottens förebyggande arbete och hur man agerar när övergrepp skett.
Idrottsrörelsen har ett stort ansvar för att verksamheten bedrivs på ett bra sätt.
Men även om det bara är den enskilda föreningen som kan göra skillnad, verklig skillnad, kan samhället i stort också göra en hel del. Man kan se till att barnrättsorganisationer som Bris får nog med resurser, att socialtjänsten tar orosanmälningarna på allvar och att rättsväsendet gör sitt.
Man skulle också kunna se över straffskalan och förlänga preskriptionstiden för sexualbrott mot barn och minderåriga eftersom det inte är ovanligt att det kan dröja ända till vuxen ålder innan offer berättar.
Patrik Sjöberg och den moderata riksdagsledamoten Saila Quicklund vill se en barnidrottsombudsman. Det är ingen dum idé. Bland annat Riksidrottsförbundet hävdar att de tar den rollen. Men att RF gör det är direkt olämpligt, det behövs en utomstående aktör som inte har bindningar till idrotten och som kan anta ett annat perspektiv.
Alla barn har rätt till en trygg idrott.
Varje gång man inte lyckas stoppa en tränare som utsätter barn för sexuella kontakter och övergrepp har man inte bara misslyckats, då sviker man barnen.