FOTO: JESSICA GOW/TT
Just nu är politiken inne i något som kan liknas vid ett vänteläge inför supervalåret 2014. Utöver de tre vanliga valen – till riksdagen, till landstings- och kommunfullmäktige – hålls också val till Europaparlamentet. I Skellefteå blir det även ett femte val: en folkomröstning om det ska bli en ny bro över älven eller inte.
Två gånger om året, i maj och i november, presenterar Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning. Tack vare att urvalet är större, omkring 5 200 personer har intervjuats via telefon, och att den görs under en längre mätperiod, en månad, har den fått en alldeles speciell plats i alla politikers och politiknördars hjärtan. Är det någon av alla partisympatiundersökningar man ska ta på allvar, så är det just den här.
Det finns oerhört många slutsatsar man kan dra, men den mest uppenbara är att SCB i stort bekräftar vad andra mätningar redan visat under lång tid, att de rödgröna partierna har en förhållandevis stor ledning, runt tio procentenheter, och att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje, fjärde största parti. Det är inte många siffror som pekar på ett liv efter valet i regeringsställning för den borgerliga alliansen. En av få ljusglimtar är att både Centerpartiet och Kristdemokraterna befinner sig över fyraprocentsspärren.
Förklaringarna till varför det ser ut som det gör blir i bästa fall begåvade gissningar. Den borgerliga regeringen har framgångsrikt lotsat Sverige genom en djup internationell lågkonjunktur och därtill hörande finanskris. Ja, men nu vill väljarna ha någonting annat. Fredrik Reinfeldts strategi att få alliansen att framstå som det ”enda trovärdiga regeringsalternativet” har heller inte gått hem. Korten har spelats ut, men någon sammanhållen idé varför Sverige ska ha ytterligare en borgerlig regering har inte kunnat presenteras.
Visst, det är tungt och det kostar på att regera, alliansen har blivit tröttare med åren, idéerna färre. Moderaternas partisekreterare Kent Persson får personifiera denna, närmast uppgivenhet. Vi har gemensamt vänt större underlägen än så här, förklarar han så där lite lagom hurtfriskt för nyhetsbyrån TT. Där måste man förvisso ge honom rätt. Ett år före valet 2010 var skillnaden 7,5 procentenheter, den skillnaden hämtade alliansen in och mer därtill, inhämtningen stannade vid 13,2 procentenheter. Nu skiljer det runt tio.
Men att hoppas på ännu ett mirakel är nog att hoppas på lite för mycket. Ingen är immun mot missnöje. Ett år före valet är väljarna missnöjda med alliansens politik. Det är därför de rödgröna leder så stort – och det är därför Sverigedemokraterna är den här mätningens stora vinnare.