Det är svårt att föreställa sig större skillnader än de mellan Donald Trump och Barack Obama. Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP Photo/TT
”Du har rätt till din egen uppfattning, men du har inte rätt till dina egna fakta.”
Med dessa ord avslutade Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikakunskap, sitt inlägg i radions OBS i förra måndagen ( 9/1 2017). De passar mitt i prick just nu.
Förra onsdagen höll USA:s tillträdande president Donald Trump sin första presskonferens på ett halvår. I centrum stod ”me, myself and I” Trump.
Han presenterade förvisso nyheter om att sönerna ska styra över hans affärsimperium, men den efterföljande rapporteringen och diskussionen kom att domineras av Trumps hätska utfall mot reportrar och medier.
Han gav sig särskilt på CNN, men även BBC, med sällan skådad förakt och aggressivitet. Denna gång rörde pressens frågor obekräftade uppgifter, som läckt ut från säkerhetstjänsten, om att Ryssland skulle sitta på bevis för att Trump skulle ha gjort sig skyldig till komprometterande saker i Moskva och att främmande makt därmed skulle kunna utöva utpressning mot USA:s president.
Trumps bryska beteende och höga tonläge var allt annat än konstruktivt. Han jämförde till och med läckorna med hur Nazityskland fungerade.
Samma dag höll Barack Obama sitt avskedstal till det amerikanska folket. Inför en stor publik i Chicago talade han i vi-termer om vikten av sammanhållning. Han påtalade att när konfliktytorna och de ekonomiska och regionala skillnaderna blir allt större utgör olika verklighetsuppfattningar ett hot mot – ytterst – demokratin.
Obama utstrålade värdighet och lyfte behovet av att söka lösningar som alla vinner på, synergier och medkännande.
Kontrasten till Trumps framträdande var monumental. Ger Trumps ovilja att svara på mediernas frågor, erkänna fakta och bryskt misstänkliggöra budbärare en föraning om vad som komma skall under hans fyra år i Vita huset bör vi alla bäva.
Som grädde på moset valde de svenska partiledarna under onsdagen att debattera under temat oro och hot i riksdagens kammare. De bekräftade alla världens jävligheter.
Vidare ger nyhetskanalerna oss rapporter om alltifrån terrordåd till larmrapporter om våldsbrott dygnet runt. Det är också allt svårare att med bestämdhet veta om saker och ting stämmer. Att fler och fler starka aktörer ägnar sig åt desinformationskampanjer, hackningar och aktiviteter för att lägga sig i andra länders politik och demokratiska val verkar bli allt vanligare. Inte konstigt att fler och fler känner sig rädda och vilsna.
Denna giftiga cocktail som skapas och dag för dag förstärks i medierna och politiken är mycket farlig.
I en tid när Putins Ryssland spänner sina machomuskler, USA får en aggressiv president som förklarat krig mot såväl säkerhetstjänsterna som ledande medier och många människor förtvivlat söker trygghet i bekräftande informationsbubblor gäller det att hålla huvudet kallt. Och hjärtat varmt.
Godhet och ett öppet sinnelag måste vinna i längden.
Sofia Nerbrand