Det är inte mycket som har varit normalt den här sommaren.
Solen har strålat från en i princip molnfri och klarblå himmel dag ut och dag in. Regnen har uteblivit, torkan har lett till missväxt. Skogen har stått i lågor.
Micael Forslund har mycket att göra på gården Milafo i Häbbersfors, några mil utanför Skellefteå. Han har klarat sig förhållandevis bra. Medan andraskörden varit usel på många håll, från 20–30 procent till obefintlig i södra Sverige, kan han bärga ungefär 80 procent av en normal skörd.
Extraordinära situationer kräver extraordinära åtgärder. Tidigare i veckan öppnade regeringen plånboken. Någonting annat än ett nationellt krispaket till Sveriges lantbrukare, som prövats hårt av torkan, hade varit lika omöjligt som orimligt. Pengarna ska främst täcka de ökade foderkostnaderna i torkans spår.
Men 1,2 miljarder kronor är inte nog. Enligt LRF kommer årets torka att kosta lantbruket tio miljarder. I samband med torkan 1992 blev inkomstbortfallet tre miljarder. Katastrofåret 2018 är betydligt värre än katastrofåret 1992.
Bränderna är snart släckta. Förhoppningsvis tillsätts en utredning som får i uppgift att se över hela den svenska krisberedskapen. Men det räcker inte. Framtiden för det svenska lantbruket behöver också diskuteras och debatteras.
Det räcker inte med sänkt dieselskatt för att landsbygden och lantbruken ska blomstra. Inte när det grundläggande problemet är ett helt annat; att stora delar av det svenska lantbruket är helt beroende av stöd från EU. Utan de pengarna hade det endast funnits plats för högt rationaliserade stora gårdar och högt specialiserade små.
Det är lätt att kritisera kostnaderna för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Lika lätt är det att glömma att den varit framgångsrik ur ett konsumentperspektiv. Priserna på livsmedel har sjunkit. Matinköpens andel av hushållsbudgeten har minskat samtidigt som den disponibla inkomsten ökat. Vi har aldrig haft det bättre.
Men samtidigt som konsumenterna fick det bättre, fick producenterna det sämre. De sänkta priserna har lett till minskad lönsamhet och ökad utslagning. Att gården går i arv från far till son är inte längre en självklarhet.
En sommar som denna visar hur sårbart det svenska lantbruket är. Eller som Micael Forslund konstaterar, där han sitter på sin traktor i Häbbersfors: ”Ska vi ha en livsmedelsproduktion i Sverige, så måste det börja löna sig. Det måste finnas ett enklare sätt att vara bonde. Vi måste få betalt för vårt jobb.” (Norran 1/8 2018)
Frågan är bara vem som ska betala.
Om det är EU som ska hålla lantbruket under armarna, eller om det är de svenska konsumenterna, som med hjälp av höjda matpriser ska göra det svenska lantbruket lönsamt. Konsekvensen av det sistnämnda hade inneburit att människor som lever på marginalen fått det än svårare att få pengarna att räcka till – om hen inte nöjer sig med billigare, importerad mat. En tredje möjlighet är naturligtvis ett än mer effektivt lantbruk, eller att ställa om till lönsamma nischer.
Hur som helst: Den globala uppvärmningen är ett faktum. Om årets sommar är en försmak av vad som komma skall ligger den svenska jordbruksnäringen pyrt till. Staten kommer inte att ha råd att dela ut krispaket till bönderna vart och vartannat år.
När diskussionerna om det svenska lantbruket har avslutats kan politikerna förhoppningsvis svara på frågan: Hur mycket svenskt lantbruk, hur mycket svensk mat och hur mycket får det kosta.