Finansminister Magdalena Andersson (S) vill satsa på skolan, det borde även Socialdemokraterna i Skellefteå vilja.
Det finns mycket att ta itu med.
Även om Socialdemokraterna förlorade den egna majoriteten blir det sannolikt det röda laget som kommer att styra och ställa.
Det finns sådant som politikerna i Skellefteå inte kan påverka: att drömmen om Norrbotniabanan inte stannar vid en dröm, att utlovade miljardsatsningar på lasarettet förverkligas, att E4 dras utanför centrum och att det blir en batterifabrik. Politikerna kan lobba, försöka påverka, men besluten ligger i andras händer.
Sedan finns det sådant som politikerna kan påverka: förbättra näringslivsklimatet, införa utmaningsrätt och lagen om valfrihet, utveckla centrum, bygga nya äldreboenden, ge hela kommunen möjlighet att leva, minska barngrupperna i förskolan och en hel del annat.
En fråga som på något märkligt sätt hamnade i skymundan i den lokala valrörelsen var skolan. Trots att det skrivits spaltkilometer om den krisartade situationen med lärarbrist, brist på likvärdighet och svårigheter att skapa lugn och arbetsro för eleverna. Situationen bekräftas av rapporter från såväl Skolverket som OECD.
Skellefteå utgör härvidlag inget undantag.
Under valrörelsens sista dagar försökte Liberalerna blåsa liv i skolfrågan. Sett till valresultatet gick det väl sådär. Vilket är oerhört märkligt. När så många undersökningar pekade på att skola och utbildning var en av valets viktigaste frågor.
Liberalerna pekade på det stora skolmisslyckandet: Att resultaten i Skellefteås grundskolor sjunker, att kommunen inte klarar av att erbjuda alla elever en likvärdig och kompensatorisk utbildning av hög kvalitet. Vilket betyder att fler får svårare att förverkliga sina livsdrömmar.
Man skulle kunna tro, såhär i en valrörelse, att ledande socialdemokratiska skolpolitiker skulle lägga pannan i djupa veck och lova mått och steg.
Men icke. Ett kryptiskt svar från för- och grundskolenämndens ordförande Fredrik Stenberg (S) innehöll svävande formuleringar om att resultaten går upp och ner och att de inte är en exceptionell katastrof (Norran 5/9 2018).
Andra ser att det krävs både skyndsamma och kraftfulla åtgärder.
Ibland verkar det som om Socialdemokraterna inte riktigt tog problemen på allvar. Motioner och interpellationer har i varje fall emellanåt mötts av en överslätande attityd i debatter i kommunfullmäktige. Inte minst inom socialnämndens och skolnämndernas ansvarsområden.
Alla politiska partier är i grund och botten överens om att Skellefteå ska ha en skola i toppklass. Det finns några partier som vill göra mer än andra för att nå dit. Pengar betyder inte allt, men rätt mycket. Skellefteå satsar mindre på förskolan, på förskoleklasser och på grundskolan än vad det görs i riket i snitt.
Men det finns också sådant som inte kostar miljoner. Det kan handla om så enkla saker som mobilfria klassrum (= studiero), så självklara saker som mer lärarledd undervisning och att skolan tidigt fångar barn med läs- och skrivsvårigheter, och ger dem extra undervisning.
På sikt behöver skolan förstatligas för att öka likvärdigheten för eleverna och får en tydligare styrning.
På torget i Skellefteå står Socialdemokraternas valstuga kvar. Finansminister Magdalena Andersson (S) blickar ut från en sliten valaffisch där man kan läsa: ”Jag vill ha en skola som ger varje barn möjlighet att växa”. Socialdemokraterna i Skellefteå borde lyssna till ”sin” finansministern och satsa på skolan.