FOTO: FREDRIK PERSSON/TT Bostadspolitiken ska inte vara inriktad på att skattesubventionera stora lån.
De flesta gillar tanken på att äga sin bostad. Från de statliga egnahemslånen, som gjorde det möjligt för det tidiga 1900-talets arbetarklass att bygga sina egna småhus, till den avskaffade fastighetsskatten, har drömmen om det egna hemmet varit vägledande för politiker från vänster till höger.
Mycket tyder dock på att den ensidiga inriktning på ägande som funnits i bostadspolitiken sedan det finansiella stödet till nyproduktion avvecklades under 1990-talet har blivit allt mer problematisk. Kombinationen av ränteavdrag, som gör att människor kan låna mer än vad de egentligen skulle ha råd med, avskaffad fastighetsskatt och en icke-fungerande hyresmarknad har starkt bidragit till den snabba ökningen av hushållens skuldsättning.
Både Riksbanken och Finansinspektionen har varnat för att en fortsatt ökning av skulderna kan leda till en bolånebubbla, vilket i längden riskerar att äventyra den finansiella stabiliteten. Men skuldsättningen är inte bara ett makroekonomiskt problem. Den är också ett tecken på en bostadsmarknad som fungerar allt sämre.
Det råder i dag bostadsbrist i både storstäderna och i de flesta större och mellanstora städer runt om i landet. Det är samtidigt så gott som omöjligt att skaffa en hyresrätt till en rimlig kostnad, och människor tvingas i stället utsätta sig för stort och permanent finansiellt risktagande i form av stora bolån för att kunna skaffa en bostad.
Oavsett hur stark drömmen om att äga sin bostad är, kan det bara beskrivas som en misslyckad bostadspolitik.
Den stänger ute människor som saknar de finansiella resurserna som stora bolån förutsätter och den gör att människor drar sig för att flytta, för att söka jobb eller studera på en annan ort. Det drabbar särskilt nyanlända, ungdomar och människor med låga eller oregelbundna inkomster. Men bostadsbristen riskerar även att bli ett hot mot tillväxt och konkurrenskraft. Utan en fungerande bostadsmarknad blir det svårt för många företag att rekrytera och växa i Sverige.
Häromveckan bjöd finansmarknadsminister Per Bolund (MP) in Alliansen till samtal om att sänka ränteavdraget. Tyvärr avvisades inviten, sannolikt mest av rädsla för att stöta sig med de medelklassväljare som både har de största bolånen och är de mest lojala alliansväljarna.
Samtidigt som ökade kostnader för bolånen aldrig kommer att vara populär politik talar allt för att det med dagens rekordlåga räntor är rätt tillfälle att inleda en avveckling av ränteavdragen. Det skulle motverka fortsatt skulduppbyggnad. Men det är också en fråga om bostadspolitikens övergripande inriktning. Är det verkligen ägande och belåning som bör uppmuntras genom skattesubventioner?
Därför måste en avveckling av ränteavdragen gå hand i hand med nytänkande kring hur utbudet av billiga hyresrätter ska kunna ökas. Det är dessutom något som vore betydligt rimligare att skattesubventionera än medelklassens miljonlån.
Svend Dahl