Det går allt bättre för Sverigedemokraterna. En tänkbar förklaring som ibland torgförs är att det har gjorts för lite för att förhindra normalisering.
”Vi borde ha kallat partiet för rasist-fascist-nazistiska-bajskorvsdumma Sverigedemokraterna i spalterna”, som ledarskribenten David Nyström ironiskt har beskrivit tankesättet ( Gefle Dagblad 2/11 2014).
Märkligt nog har detta närmast idealistiska synsätt sina mest tongivande företrädare inom vänstern, där ryggmärgsreflexen snarare borde vara att analysera de materiella förhållandena.
Att det finns många som tycker att det är ett problem att invandringen kostar ofantliga summor, samtidigt som den bristande integrationen skapar en rad följdproblem, borde inte komma som en överraskning. Och det borde heller inte förvåna att den rådande situationen skapar jordmån för ett parti som Sverigedemokraterna.
Frustrationen över att så lite förbättras på integrationens område tycks nu tillta hos en rad borgerliga opinionsbildare. I takt med att cynismen breder ut sig ägnas också allt större kraft åt att nosa upp underligheter i politikernas retorik.
Nyligen hävdade exempelvis arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) i en intervju ( Aftonbladet 4/6 2015) att ”37 procent av de som kommer från Syrien har en avslutad högskoleexamen”, och att det nu gäller för arbetsgivarna att nyttja denna kompetens på rätt sätt. Problemet var bara att ministern hade töjt på begreppen, vilket kritikerna lätt kunde slå ned på.
Samhällsdebattören Thomas Gür gick på sin blogg(8/6 2015) så långt som att vädra misstanken att regeringen försöker bädda för en ny dolkstötslegend. Om integrationen skulle gå åt pipan även fortsättningsvis har regeringen i alla fall sett till att den kan skylla ifrån sig på diskriminerande företagare.
Samma sammanbitna cynism skiner igenom även i Paulina Neudings intervju med den tidigare integrationsministern Erik Ullehang (FP) i tidskriften Neo (nr 3/2015). Ullenhag tvingas hoppa tuva mellan det ena olyckliga uttalandet efter det andra, och läsaren lämnas med frågan huruvida han verkligen har i en förtroendebransch att göra.
Gynnar denna typ av granskningar SD?
Förmodligen, men ansvaret för detta bör rimligen inte läggas på granskarna, utan på de politiker som inte kan stå till svars för vad de säger. Politiker som genom sina tillkortakommanden riskerar att göra de nyanlända – för att inte tala om kampen för ett liberalt och inkluderande samhälle – en stor björntjänst.
I takt med att cynismen breder ut sig ägnas också allt större kraft åt att nosa upp underligheter i politikernas retorik.