STOCKHOLM. 2013-01-06. Mamma med barnvagn p promenad i Hammarby Sjˆstad. Foto. Hasse Holmberg / SCANPIX KOD 96
Fällan gillrades, Folkpartiet nappade och fällan slog igen.
Så kan man beskriva bråket kring vårdnadsbidraget.
Det som statsminister Stefan Löfven (S) gick bet på, att slå in en kil i det borgerliga samarbetet, lyckades socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) med på första försöket. FP kommer att rösta för regeringens aviserade förslag om att avskaffa vårdnadsbidraget – en hjärtefråga för allianspartnern Kristdemokraterna. Därmed är sprickan i Alliansen ett faktum.
Först och främst: Vårdnadsbidraget ska bort, ju fortare desto bättre. Så här i efterhand är det snudd på obegripligt att KD, förmodligen mest för husfridens skull, lyckades få igenom ett förslag som på ett så markant och flagrant sätt motverkar mycket av de som den förra regeringen stod för: arbetslinje, jämställdhet och integration.
Med det sagt så går det också att ha synpunkter på regeringens agerande. Trots att riksdagen strax innan jul beslutade att vårdnadsbidraget skulle finnas kvar väljer man att ställa riksdagen inför en proposition om dess avskaffande. Agerandet är alls inte snyggt, men kanske måste ändamålet ibland få helga medlen, det vill säga att om målet med det man gör är gott kan man tillåta lite mindre goda handlingar för att komma dit.
Det goda målet är att redan på arbetsmarknaden svaga kvinnor inte med statliga subventioner ska lockas till att bli hemmafruar. Invandrarkvinnor och kvinnor med låg utbildning riskerar att isoleras i stället för att bli en del av det svenska samhället och stå till arbetsmarknadens förfogande. Därtill riskerar barn till utrikes födda att missa den viktiga sociala kontakten med andra barn i förskolan och språkinlärningen försenas.
I efterdyningarna av decemberöverenskommelsen har sprickorna i Alliansen börjat blottläggas. När de borgerliga partierna mer eller mindre lämnat walk over i den ekonomiska politiken öppnar det för en sakpolitisk profilering. Det är bra. Alliansens småpartier har allt att vinna på att prata sakpolitik. De behöver inte längre agera knapptryckarkompani åt Moderaterna och som tack för kaffet då och då få igenom någon av sina hjärtefrågor, som KD med vårdnadsbidraget.
Förmodligen är det här bara början på en ny tid inom svensk politik. Lägger regeringen fram bra förslag lär den då och då kunna räkna med stöd från ett eller flera av Alliansens partier. När Stefan Löfven sträckte ut sina händer var Alliansen fortfarande ett sammansvetsat politiskt block. Det är man inte längre, vilket Annika Strandhäll insåg. Kanske är det stundtals så som Bibeln påstår; att kvinnans list övergår mannens förstånd.