Om Socialdemokraterna intog en ståndpunkt skulle Moderaterna genast inta den motsatta, menade 1970-talets M-ledare Gösta Bohman.
Moderaterna var partiet som på alla sätt hatade ”Sossesverige”, landet med världens högsta skatter och en byråkrati som inte lät M-ledaren själv tömma sitt utedass.
Detta är en förklaring till varför Sverige, till skillnad från Danmark och Norge, inte fick ett högerpopulistiskt parti byggt på skattemissnöje på 1980-talet. När Bert Karlsson och Ian Wachtmeister försökte med Ny demokrati 1991, framstod de bara som en löjligare version av det parti som redan tillgodosåg svenskarnas behov av skattekverulans. Moderaternas position ledde dock till ständiga tvivel kring partiets regeringsduglighet.
Det förändrades först fullt ut i och med Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna, som accepterade välfärdsstaten som grunden för svensk politik och därmed blev ett trovärdigt regeringsparti.
Denna förändring är viktig att hålla i minnet när Anna Kinberg Batra håller sitt första partiledartal i Almedalen. Sedan valförlusten förra året har det inom Moderaterna funnits ett tryck att partiet borde bli mer som de gamla Moderaterna och prata mer om skatter och poliser och mindre om social rörlighet och sjuksköterskor. Många har också gjort gällande att Moderaterna borde återgå till en mer restriktiv invandringspolitik, för att på så sätt stoppa väljartappet till Sverigedemokraterna.
Efter ett halvår med Anna Kinberg Batra som M-ledare tyder det mesta dock på att Moderaterna även framöver kommer att likna Fredrik Reinfeldts parti betydligt mer än Bo Lundgrens eller, för all del, Gösta Bohmans. Trots ett internt kontroversiellt förslag om tillfälliga uppehållstillstånd och nygamla tankar kring skärpta krav för anhöriginvandring, är det inte mycket som tyder på att restriktivare invandringspolitik skulle bli en profilfråga för M.
Under våren har Anna Kinberg Batra vid flera tillfällen tvärtom talat om Sverige som ett land av flit, företagande, modernitet och framtidstro, men också om att bejaka öppenhet och förändring. Denna politiska inriktning understryks dessutom av att den ekonomiskpolitiske talespersonen Ulf Kristersson har valt att göra robotiseringen, och de utmaningar den för med sig för arbetsmarknaden och jämlikhet, till en huvudfråga.
Det är ett strategiskt val som bygger på insikten om att det är frågorna om ekonomi, jobb och välfärd som avgör val i Sverige. Det måste varje parti som vill göra anspråk på att leda en regering anpassa sig efter.
Utmaningen för Moderaterna handlar inte om att vända tillbaka till några rötter, utan om att genom reformförslag ge substans åt det samhälle M-ledaren talar om. Misslyckas man med det, vilket skedde under Reinfeldtregeringens sista år, kommer nostalgin krypande, och med den risken att Moderaterna, och borgerligheten, återigen blir marginaliserade.
Svend Dahl