I officiella sammanhang brukar det heta att hela Sverige ska leva.
För att det ska vara möjligt krävs dock en omfördelning av resurserna, från rika till fattiga kommuner. En matematisk kalkyl tar fram utjämningen.
Efter nästan två års utredande presenterade Kostnadsutjämningsutredningen på måndagen (1/10 2018) ett förslag till en ny modell som ska öka jämlikheten mellan landets kommuner. Omfördelningen ökar med ett par miljarder kronor – från knappt tio till tolv – och de rika kommunerna ska ge mer till de fattiga.
Samhället förändras snabbt. För de kriterier som var i takt med tiden för bara några år sedan har bäst-före-datumet passerat. I det nya förslaget ingår bland annat kompensation för kommunal vuxenutbildning, inklusive svenska för invandrare, vilket gynnar de kommuner som ”öppnat sina hjärtan”, som tagit emot många flyktingar.
Sjukvården får en ny beräkningsmodell som i betydligt större utsträckning bygger på socioekonomiska faktorer: utbildningsnivå, inkomstnivå och utländsk härkomst. Även kostnader i glesbygd har fått större betydelse. Utredaren Håkan Sörman hoppas att hans förslag kan bidra till att minska skatteklyftan på sex kronor mellan de rikaste och fattigaste kommunerna.
Ambitionen att rika kommuner ska ge mer till fattiga är bra, och en nödvändighet. Såväl LO som Svenskt näringsliv och Sveriges kommuner och landsting har varnat för skenande kostnader, och därmed skenande skatter, i många mindre kommuner. Till dem hör Norsjö med en förändring på plus 2 072 kronor per invånare, Arjeplog med plus 1 801, Arvidsjaur med plus 1 039, Malå med plus 991 och Robertsfors med plus 985. Även Västerbottens läns landsting tillhör vinnarna. Från att ha bidragit till skatteutjämningssystemet får nu landstinget 244 kronor per invånare om förslaget går igenom. Nu gäller det att tillskottet används på ett både klokt och väl genomtänkt sätt.
Även om skatteutjämningssystemet är både bra och nödvändigt finns det en stor svaghet i konstruktionen. Om ett bidragssystem upplevs som orättvist av dem som betalar är risken alltid att allting förr eller senare brakar samman. Ingen ska säga att nettobetalarna är speciellt begeistrade. Kungsbackas kommunalråd Hans Forsberg (M) säger till exempel till TT: ”Kungsbacka har redan en kostnadseffektiv verksamhet. Vi har heller ingen låg skatt, så det är svårt för invånarna att förstå att vi ska ha ett större uttag för att andra ska kunna bedriva sin verksamhet.”
Att ta från de rika och ge till de fattiga, eller strunta i dem. Det är bekymmersamt när ledande kommunpolitiker reducerar en samhällsbärande faktor som skatteutjämningssystemet till ett särintresse. Det gör det lättare att på sikt rasera solidariteten.
Högre arbetslöshet än riksgenomsnittet, större utflyttning och äldre befolkning. Små glesbygdskommuner kommer alltid att behöva hjälp för att kunna bedriva sin verksamhet på ett godtagbart sätt. I andra delar av landet formuleras egoismen på ett allt naknare, råare sätt.
Frågan är om skylten med ”Hela Sverige ska leva” ska hänga kvar eller plockas ner. Ska den hänga kvar räcker det inte med vackert formulerade konferensfraser. Då behövs ett väl utformat skatteutjämningssystem som verkligen utjämnar skatterna på ett rättvist sätt.
Fotnot: Skellefteå kommun förlorar mest i Västerbotten minus 535 kronor per invånare.