Går åt rätt håll. Att svenska kunskapsresultat vänder uppåt är ett glädjande besked. Foto: Pontus Lundahl/TT
Så kom den då, äntligen, Pisa-rapporten, beviset på att den svenska skolan är på rätt väg. Skolsverige drar en djup suck av lättnad.
De svenska elevernas resultat har förbättrats på samtliga områden som Pisa mäter: naturvetenskap, matematik och läsförståelse.
Då borde väl allting vara frid och fröjd. Både gamla och nya skolministrar kan ta åt sig lite av äran nu när de svenska resultaten vänt uppåt igen. Det är den gamla regeringens skolreformer, som sjösattes för fem år sedan, som börjar ge effekt.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) kallar Pisa-resultatet för ett styrkebesked för Sveriges lärare och elever. På Twitter skriver förre skolministern Jan Björklund (L): ”Grattis Sverige! Grattis alla lärare och elever!”
Absolut, grattis alla lärare och elever, ni har gjort det bra. Men kom ihåg att Sverige bara klättrat från en plats under OECD-snittet till en plats på eller strax över. Sverige är med andra ord tillbaka i mellanmjölksland. Det är precis som Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund, konstaterar: ”Vi får inte slå oss till ro”.
Nej, verkligen inte, ska Sverige även i fortsättningen kunna konkurrera som ett kunskapsland räcker inte mellanmjölk.
Men bortom den glädjande vändningen finns även sådant som är mindre glädjande. Den svenska skolan är inte likvärdig, elever från socioekonomiskt starka hem presterar bättre än elever från socioekonomiskt svaga. Gapet dem emellan har ökat och är nu större än i OECD som helhet.
Bland de nordiska länderna är det i Sverige som den socioekonomiska bakgrunden har störst betydelse. Det är ett gigantiskt misslyckande.
På samma sätt är det med resultatskillnaden mellan elever med svensk bakgrund och utländsk – den är större än OECD-snittet. Ett annat negativt besked är att killarna fortfarande läser sämre än tjejerna. Dubbelt så många killar som tjejer läser på den lägsta nivån.
Med andra ord klarar dagens svenska skola inte av sitt kompensatoriska uppdrag, att ge alla elever likvärdiga förutsättningar. Lägg därtill en skola som både vad gäller resurser och resultat skiljer sig en hel del kommuner emellan.
Ibland kan det upplevas som ett lotteri om den enskilde eleven får det stöd som hen har rätt till när kommuner satsar så olika mycket på skolan. Emellanåt får man känslan av att vissa kommuner använder skolan som en budgetregulator. Finns det pengar över blir det svängrum, fattas det pengar blir det svångrem.
Så får det naturligtvis inte vara om Sverige ska kunna konkurrera med dagens och morgondagens kunskapsländer, inte minst de östasiatiska.
Ett första steg mot likvärdiga resurser och resultat är inse att kommunaliseringen var ett misstag och att skolan måste förstatligas igen. Sett i ett lite längre perspektiv har den svenskan skolan gått från att vara en av de likvärdigaste i västvärlden, med mycket goda kunskapsresultat, till att backa i så gott som alla relevanta mätningar.
Nu är resan nedåt stoppad, för den här gången. Lärare, elever och föräldrar har all anledning att känna stolthet. Njuta av framgången, för morgondagens budskap är betydligt bistrare: Sverige har väldigt långt kvar till att ha en skola i världsklass.