När Folkpartiet var som allra minst under Ola Ullstens ledning körde folkpartisterna i skånska Lund omkring med en dekal i bakrutan på bilen: ”Eliten e’ liten”. Det ska i sanningens namn sägas att det inte var många sådana dekaler man såg. Några år senare blev Lejonkungen Lars Leijonborg opinionssiffrornas rov.
Nu är det Jan Björklund som är ifrågasatt, inte bara internt, utan även av väljarna. Bara 19 procent av de tillfrågade hade stort förtroende för honom i en nyligen presenterad Novusmätning. Men det är inte bara partiledaren som är ifrågasatt av väljarna, det är själva partiet också, knappt sex procents väljarstöd i den senaste Sifomätningen imponerar sannerligen inte.
Med facit i hand är det lätt att konstatera att Folkpartiet tagit mycket stryk av åtta regeringsår tillsammans med den borgerliga Alliansen. Partiet har blivit symbolen för en skola i mer eller mindre fritt fall, samtidigt som klassiska liberala och socialliberala frågor hamnat i skymundan. Regeringssamarbetet har suddat ut profilen på politikområden som FP inte har haft ansvar för.
När FP-ledaren tog till orda vid partiets riksmöte i Västerås talade han för sitt fortsatta partiledarskap. Sällan eller aldrig har han varit lika personlig. Välfärdspolitiken fick sort utrymme. Det egna rummet på äldreboendet – som FP drev i valrörelsen 1985 – hade bytts ut mot att de äldre ska få rätt att få sin mat lagad i det egna köket.
Våra gamla föräldrar ska få uppleva mat och matlagning som de gjorde förr, konstaterade Jan Björklund. Men smakar det så kostar det, om än långtifrån i paritet med den miljardsatsning på mer personal i äldreomsorgen som den rödgröna regeringen nyligen lade fram.
Lägg därtill att FP vill utöka rut-avdraget för de som fyllt 80 år, från 50 till 75 procent. Vilket inte bara inneburit en ökad möjlighet för våra gamla att själva välja utförare utan också fler jobb inom rut-sektorn, och därmed en möjlighet att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden.
Folkpartiet är på jakt efter en ny profil. Förnyelsearbetet har redan inletts. Det är i det arbetet som partiet måste hitta rätt. Politiken behöver breddas. De socialliberala frågorna accentueras. För under tiden som FP varit upptaget med skolan och att vårda och värna samarbetet inom Alliansen har andra partiet passat på att göra större eller mindre socialliberala landvinningar. Det är de frågorna som FP behöver göra till sina igen.
Det pratas politisk profil och det pratas partiledare. Däremot är det oroväckande tyst kring Folkpartiets stora dilemma: att väljarna med åren har blivit så få och varför de har blivit det.