Det finns en brottslighet som sällan eller aldrig når tv-sofforna.
Samtidigt är det en brottslighet som riskerar att drabba de flesta, förr eller senare: stölder, bedrägerier, skadegörelse och misshandel. Bara för att nu nämna några i den digra flora som benämns mängdbrott, vardagsbrott eller miljonbrott.
Polisens oförmåga att klara upp vardagsbrott är ett problem. Än värre är kanske att många upplever att man inte tar vardagsbrottsligheten på tillräckligt stort allvar, att man inte bryr sig. Förtroendet för rättsstaten riskerar att bli urgröpt enligt principen att droppen urholkar stenen.
SVT Nyheter har kartlagt vardagsbrotten utifrån statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå. Det är sannerligen inga smickrande siffror: 86 procent av alla brott som hanterades under första halvåret 2016 var vardagsbrott. Bara vart sjunde klarades upp. Över hälften skrevs av utan att någon brottsutredning bedrivits.
Region Nord klarade sig minst dåligt. Här klarades ett av fem vardagsbrott upp. Sämst är Stockholm där bara var tionde brott klarades upp.
Vill man vara lite sarkastisk kan man konstatera att det är tämligen riskfritt att vara tjuv.
Samtidigt är det för den som drabbas av inbrottet, blir misshandlad eller rånad ingenting vardagligt över det som lite föraktfullt benämns vardagsbrott. Det är en brottslighet som ofta sätter djupa psykiska spår.
Den ekonomiska förlusten går att leva med, de fysiska skadorna läker i de flesta fall, men de drabbade får leva vidare med sin otrygghet – och rädslan av att drabbas igen.
Så vad göra när polisen uppenbarligen saknar både resurser och organisation för att utreda alla de brott som har en tendens att försvinna i mängden av annan grövre brottslighet. Hårddraget kan man konstatera att vardagsbrottens offer offras i jakten på mördare. Men i en rättsstat måste det finnas utrymme för att utreda både mord och gängkriminalitet, stölder, inbrott och rån.
Alternativet lockar inte: Att folk börjar ta lagen i egna händer, att medborgargarden tar över ”rättsskipningen” där och när samhället sviker.
Krister Thelin är domare, som bland annat tjänstgjort i FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Mellan 1991 och 1994 var han statssekreterare på justitiedepartementet. Han vill att kommunerna ska få rätt att anställa egna poliser, helt inriktade på att förebygga, bekämpa och lösa vardagsbrott ( Med polisen i centrum, Timbro 2016).
I tider som dessa när polisen och dess styrkor centraliseras är risken överhängande att man tappar den lokala närvaron och kunskapen om ”buset”. Det handlar om den gamla hederliga kvarterspolisens återkomst, fast i ny tappning, integrerad i den kommunala verksamheten på samma sätt som exempelvis räddningstjänsten.
Det handlar alltså inte om att ersätta den statliga polisen utan att komplettera den med en kommunal.
Men vad som också behövs är en polisiär attitydförändring. När New York-polisen på 1990-talet tog krafttag mot brottsligheten byggde det bland annat på en nolltolerans mot all brottslighet, inklusive bagatellartad sådan, och att sluta ”bortförklara den höga kriminaliteten genom att skylla på etniska och sociala problem. I stället erkände man att bristen låg i polisens oförmåga att upprätthålla den lag och ordning som medborgarna var berättigade till”, som Thelin skriver.
Hur som helst måste den svenska polisen börja lösa vardagsbrotten, självklart parallellt med den grova gängkriminaliteten. Om inte är risken stor att människors tillit till andra människor och till staten går förlorad.