Oavsett vad man tycker och tänker: den pågående flyktingkrisen lämnar ingen oberörd.
Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas någonstans mellan 140 000 och 190 000 asylsökande komma till Sverige bara i år. Nästa år kan det bli upp till 170 000, varav 33 000 ensamkommande barn. I Linköping, som är Sveriges sjätte största stad, bor det knappt 152 000, bara som en jämförelse.
Kostnaderna beräknas om två år bli 73 miljarder kronor. Pengar som den rödgröna regeringen helt eller delvis, rätt eller fel, vill ta från biståndsbudgeten. Vilket fått utrikesdepartementet (UD) att ryta till: fler mammor kommer att dö i förlossningar, barn blir utan skolgång och Sveriges trovärdighet står på spel, heter det bland annat.
Pressen på Sverige är enorm.
Det är också pressen på kommunerna.
En stor del av tisdagens kommunfullmäktigesammanträde ägnades också flyktingsituationen: om flyktingars möjlighet till språkundervisning, om möjlighet för barn till flyktingar att delta i förskolan och om bostäder för nya svenskar.
Skellefteå kommuns väg och mål är klart och tydligt utstakat: Vi har alla en mänsklig solidarisk skyldighet att ta ansvar och hjälpa till, som kommunalrådet Lorents Burman (S) uttryckte det.
I den här frågan agerar Lorents Burman föredömligt, med både tyngd och pondus. Det där fina, vackra ordet solidaritet, som alltför ofta används som en ren politisk floskel, fick plötsligt tyngd, innebörd och mening. Vi ska nog klara av det, tillsammans, var han slutkläm. Och han har stöd i denna, sin uppfattning, av fullmäktiges samtliga partier, utom Sverigedemokraterna.
Vad SD tycker i frågan kan vi bara ana och gissa oss till eftersom Peter Lindqvist, partiets starke man i Skellefteå, valde att tiga i inte bara Sveriges för tillfället viktigaste politiska fråga utan också Sverigedemokraternas starkaste profilfråga.
Att kommunalrådet sedan kunde vara lite tydligare i sitt svar på Andreas Westerbergs (FP) fråga om hur kommunen tänker agera för att lindra nöden för fattiga EU-migranter i Skellefteå är i sammanhanget en helt annan sak.
Sverige tar sin del av ansvaret, och mer därtill. Det går också Skellefteå. Och det är bra. Men lika lite som stora mottagarländer som Sverige och Tyskland kan hantera flyktingkrisen på egen hand klarar Skellefteå och andra stora mottagarkommuner av det utan hjälp.
Att Moderaternas stämma i helgen röstade nej till att alla kommuner ska kunna tvingas ta emot flyktingar och asylsökande är rent ut sagt bedrövligt i den situation som Sverige och Europa befinner sig i. Å andra sidan kan man ha en viss förståelse för att direktörsfrun, nedsjunken i en solstol bredvid familjens nyinförskaffade swimmingpool, i Djursholm, Danderyd eller Vellinge, inte vill ha utsikten förstörd av en irakisk eller syrisk flyktingfamilj som går förbi på gatan utanför.
Vad det först och främst handlar om är hur mottagningen ska organiseras i praktiken när flyktingar söker asyl i nuvarande omfattning. Då går det inte, som vissa kommuner försöker göra, att försöka smita undan från sin del av ansvaret.