Direktörer som agiterar mot skattehöjningar är vanligare än glassförsäljare på sommaren. Näringslivshögern är en pålitlig leverantör av utfall mot skattenivåerna och regeringens jobbpolitik. Den senaste kritiken mot Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer från ett mer oväntat håll.
Arbetsförmedlingens debattglada generaldirektör Mikael Sjöberg varnar för den höjda arbetsgivaravgiften för unga. Även de sänkta RUT- och ROT-avdragen spås ge färre jobb. Resonemanget låter som om det kom direkt från Svenskt Näringslivs kommunikationsavdelning och är rätt i sak (DN 19/7).
Samtidigt går det att ifrågasätta om det är Sjöbergs uppgift att vara så politisk.
Som Arbetsförmedlingens generaldirektör är han ytterst ansvarig för en myndighet med 12 500 anställda och 320 arbetsförmedlingar. Med fler än 190 000 öppet arbetslösa leder Mikael Sjöberg den myndighet som är viktigast för S- och MP-regeringens jobbmål. Eller som Arbetsförmedlingens uppdrag beskrivs i verksamhetsplanen: Vi hjälper arbetssökande att hitta arbete och hjälper arbetsgivare att hitta rätt kompetens.
Det är en väsentlig skillnad mellan att coacha en 19-åring till personens första anställning och att påpeka idiotin i att göra 19-åringens anställning dyrare. När Arbetsförmedlingens generaldirektör underkänner jobbpolitiken i landets största morgontidning, blir det ännu svårare för enskilda arbetsförmedlare att skapa framtidstro hos jobbsökande som tröstlöst surfar runt på Platsbanken.
Samhällsbärande myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skatteverket ska inte ägna sig åt politiskt opinionsarbete. Myndigheternas uppdrag är att informera om och arbeta efter beslut som har fattats i riksdagen. De är varken intresseorganisationer eller tankesmedjor.
Sverige har en stolt tradition av opolitiska ämbetsmän i statens tjänst. Att generaldirektörer tar sig friheten att uttala sig i omdebatterade sakfrågor bekräftar att gränserna mellan partier, fackföreningar och myndigheter har luckrats upp.
Sjöbergs egen bakgrund som socialdemokratisk kommunpolitiker och mångårig S-märkt tjänsteman i regeringskansliet är ett utmärkt exempel. Hans karriär som generaldirektör började under släktingen Göran Perssons regeringsår. Även om han utsågs till generaldirektör för Arbetsförmedlingen av Alliansregeringen, är det svårt att se honom som en helt opolitisk person.
Blotta misstanken om att en ämbetsman vill påverka ett visst parti i en viss riktning är illa nog. För många före detta politiker på höga ämbetsmannaposter kommer i förlängningen att urholka medborgarnas förtroende för staten. Mikael Sjöberg bör fundera på om det är Arbetsförmedlingens uppdrag att förmedla åsikter eller arbeten.