Nej, nu får det vara nog.
Det borde det förresten ha varit för länge sedan.
För att inte använda sig av svordomar är det skrämmande, upprörande, vidrigt och avskyvärt, och en hel del annat också, att det är så svårt för flickor och unga kvinnor att vistas i det offentliga rummet utan att riskera att bli utsatta för olika former av övergrepp.
Den svenska festivalsommaren går vidare. Helgens facit var inte vackert. Fem våldtäkter och tolv fall av sexuellt ofredande anmäldes under Bråvallafestivalen i Norrköping, polisen i Karlstad fick ta emot 23 anmälningar om sexuellt ofredande på festivalen Putte i Parken och i samband med Stadsfesten i Skellefteå har hittills anmälts fem fall av sexuellt ofredande.
Media rapporterar snällt och lydigt. Stora festivaler med mycket folk, och många med lite för mycket alkoholhaltigt under västen, verkar vara riskområden för sexbrott. Men medias strålkastarljus riktas fel. De så kallade festivalövergreppen är bara toppen på ett isberg. Det är till exempel sex gånger vanligare med sexuella ofredanden i skolmiljö än vad det är på festivaler.
Övergrepp som skett på en gata, väg, eller i en park, samt på privat/avskild plats var åtta respektive tolv gånger vanligare, enligt statistik från Brå.
I Visby pågår Almedalsveckan. Politikerna flockas kring mikrofonerna för att få uttrycka sin ilska efter helgens sexövergrepp. M-ledaren Anna Kinberg Batra säger sig bli förbannad, C-ledaren Annie Lööf tycker att lite resultat och action från regeringens sida vore bra medan barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) öppnar för samarbete över blockgränserna. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé välkomnar regeringens reaktion men menar att samtal inte stoppar några övergrepp.
Det känns både osmakligt och ovärdigt när politiker, i det här fallet från Alliansen, försöker plocka politiska poäng på helgens dystra facit.
Inte minst när strålkastarljuset dessutom har fel riktning. Det är som professor Carl Göran Svedin, som bland annat forskat om sexuella övergrepp mot barn och unga säger: Det är vardagsbeteendet vi ska fokusera på, inte festivalbeteendet.
Men oavsett var de övergreppen sker handlar det om ett globalt problem; kvinnors plats i det offentliga rummet och rätten till sina egna kroppar. Det handlar om en fråga som länge lyfts av kvinnoorganisationer, men som lättvinnligt viftats bort med en klapp på axeln och konstaterandet att det är en kvinnosaksfråga.
Men det är det inte, det är en samhällsfråga.
Frågan om sexuella övergrepp mot flickor och unga kvinnor har diskuterats, dissekerats och analyserats. Polisens kartläggning visar att flyktingungdomar är överrepresenterade vid festivalövergreppen och vid de anmälningarna som gjorts om ofredanden på badhus. När det gäller övriga anmälningskategorier ser man inga sådana mönster.
Å andra sida är det inte speciellt intressant vem som begår de sexuella övergreppen, det är inte där fokus ska ligga, utan på hur vi bäst ska förebygga dem.
I höst lägger regeringen fram en nationell strategi mot våld mot kvinnor. Det hade varit tacknämligt om de borgerliga partierna väntat lite med kritiken – och om regeringen skyndat på sitt arbete, för det här är en fråga som brådskar.