Rasismen finns överallt.
Den gör skillnad på folk och folk efter etnicitet, kultur och ursprung. Den stöter bort den som avviker från majoriteten. Ibland sker det omedvetet, andra gånger är det högst medvetet.
Utanför snabbköpet har den romska tiggaren Ion suttit en hel dag i snålblåsten. Strax innan stängningsdags är det någon som får för sig att sparka omkull pappmuggen med pengar. Bara för att hen tycker att det är roligt, och kan göra det. Dagens ”inkomst” sprids över trottoaren.
Det går att diskutera tiggarnas vara eller inte vara och tiggeriet som sådant. Men det är aldrig okej att uppträda som ett svin mot andra.
På apoteket utsätts Sabina för rasistiska och islamofoba påhopp av kunder. Shura från Ryssland, som fått jobb inom hemtjänsten, får plötsligt veta att han inte är välkommen i alla hem. Inte för att han är otrevlig, eller inte gör sitt jobb. De som bor där vill kunna välja bort honom på grund av hans härkomst. Listan skulle kunna göras mycket längre.
Rasismen och främlingsfientligheten har även nått in till själva kärnan i vårt samhällssystem, i demokratin. Frivilliga valarbetare som avvek från den svenska normen fick i samband med höstens val höra både det ena och det andra när de tog emot folks valsedlar. Några vittnar och rena rasistiska påhopp. För att de ställer sina tjänster till den svenska demokratins förfogande.
Bengt Westerberg, tidigare folkpartistisk politiker, på den tiden Liberalerna hette Folkpartiet, och chef för Röda korset, har länge varnat för vardagsrasismen. Utan rätt signaler kan den snabbt växa till svårare former av främlingsfientlighet. Historiska erfarenheter från såväl andra länder som Sverige är varnande exempel.
Men för att kunna ge de rätta signalerna måste man veta. Och det gör man inte i Skellefteå. Här är kommunen en av de största arbetsgivarna, många av de anställda jobbar i ”utsatta” yrken där de har daglig kontakt med kommunens invånare. Det handlar om servicepersonal av olika slag, allt från ”sopåkare” och hemtjänstpersonal till kommunala tjänstemän och kundservice.
Den här problematiken tar vänsterpartisten Jeanette Velander upp i en mycket angelägen motion. Hon vill att kommunen kompletterar medarbetarenkäten med frågor om rasism tar fram en handlingsplan för hur man ska stötta enskilda medarbetare som blivit utsatta för rasism på jobbet.
Självklart ska kommunen göra det.
Sedan SVT för en tid sedan berättade om hur apoteksanställda blivit utsatta för rasistiska påhopp har några börjat polisanmäla alla incidenter med främlingsfientliga förtecken. Det borde alla arbetsplatser göra, inte minst kommuner, regioner och landsting med alla sina anställda som på olika sätt arbetar med människor, och att ge dem den service som våra skattepengar går till.
Rasismen finns i fördomarna, i okunskapen, i arrogansen, och framför allt i tanken på ett ”vi” och ett ”de andra”. Delar av det svenska etablissemanget har stått bredvid och tittat på när rasismen normaliserats. När det gått så långt att vissa kommuner gett de som har hemtjänst möjlighet att välja svenskt framför utländsk härkomst.
Tack och lov sa diskrimineringsombudsmannen stopp och belägg åt sådana dumheter.
Skellefteå gör klokt i att utreda i vilken omfattning medarbetarna utsätts för rasism.
Samtidigt gör många klokt i att tänka: Ska vi bekämpa rasismen måste vi börja med oss själva.