LSS-utredningen, som regeringen Löfven tillsatte, ska presenteras i december.
Men redan nu har ett antal förslag läckt ut. Förslag som slagit ner som en bomb. Inom funktionshinderrörelsen talas det om slutet för personlig assistens.
Det fuskas inom personlig assistans. Det handlar om miljardbelopp som varje år betalas ut på felaktiga grunder. Pengar som ska gå till svårt funktionshindrade har strömmat ut till ekobrottslingar och oseriösa företag.
Men ingen kan heller påstå att personlig assistans är en lyxvara. För många är det en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) har betytt oerhört mycket för människor med funktionshinder och deras familjer.
Rätten till personlig assistans infördes 1994 när Bengt Westerberg, dåvarande Folkpartiet, var socialminister. Det året fick 6 100 personer statlig assistansersättning, i oktober 2015 hade den siffran växt till 16 200 för att sedan sjunka till 14 500 i augusti i år när regelverket stramades upp.
När regeringen Löfven tillsatte LSS-utredningen 2016 hade kostnaderna skjutit i höjden. Från knappt 14 till 29 miljarder kronor mellan 2000 och 2015. I dag hör LSS till statsbudgetens stora enskilda poster.
Det var klokt av regeringen att tillsätta en utredning. De skenande kostnaderna och alla berättelser om fusk och bedrägerier gav lagen dåligt rykte. Däremot var det mindre klokt att primärt koppla utredningen till minskade kostnader. Efter hård kritik tvingades regeringen också backa från sparkravet.
De förslag som läckt ut handlar om en schablon på 15 timmar i veckan för alla med assistentersättning, utöver tiden för grundläggande behov. Det handlar också om att barn under 16 år ersätts av den nya insatsen ”personligt stöd till barn”.
Det är slutet på personlig assistans, personer med omfattande behov kan inte längre bo kvar hemma, hävdar funktionhinderrörelsen.
Det känns som det blivit ett missförstånd, menar utredaren Gunilla Malmborg.
Men bortom alla regler och läckande utredningsförslag finns en helt annan diskussion som ofta kommer bort bland siffror, lagtexter och teknikaliteter. Politik handlar om att fördela pengar, att väga olika behov mot varandra och inte bara lyssna på dem som gapar högst.
Hur mycket tant Agda och farbror Valentin, som bor långt bortom allfarvägen får kosta, hur mycket samhället ska betala för att tant Sigrid och farbror Agne ska få duscha varje dag på äldreboendet, gå ut och lyssna på fågelsången en härlig, solig vårdag, hur många timmar samhället ska ”offra” på den svårt multifunktionshidrade Gottfrid.
De skenande kostnaderna är ett problem, ja, med det är ett än större problem när offentlig snålhet och offentligt oförstånd gör att behövande inte får den hjälp de behöver.
Samhället måste vara generöst mot de allra svagaste. Ett värdigt liv måste få kosta.
Det är den enda rimliga slutsatsen LSS-utredningen kan komma fram till.