FOTO: BERTIL ERICSON/TT Osams är vi allihopa.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och näringsminister Mikael Damberg (S) går och småpratar i en korridor. Fridolin berättar att Vittsjö, den lilla skånska by där han är uppvuxen, har ett damallsvenskt fotbollslag, medan Damberg konstaterar att Bergshamra har sin egen pridefestival. Nej, Damberg har aldrig varit i Vittsjö, däremot har Fridolin besökt Bergshamra. Båda tycks dock vara lika ointresserade av som okunniga om varandras liv utanför politiken.
Det är en liten scen hämtad ur SVT-dokumentären ”104 dagar”, om tiden från valdagen till det inställda extravalet, om dagarna som skakade om Sverige. Men det är en scen som väl beskriver den rödgröna regering som Sverige har begåvats med. Två partier som inte har särdeles mycket gemensamt ska försöka att enas. Det är viljan att regera och vetskapen om att de ensamma inte är tillräckligt stora som driver dem. De kommande drygt 1 000 dagarna, fram till nästa ordinarie val, kommer att visa om de tillsammans är starka nog.
Nej, den här dokumentären kom inte med några nya avslöjanden, inga lik tittade ut ur garderoben, däremot var det en mycket god sammanfattning av höstens politiska turbulens. En turbulens som Sverige inte sett maken till sedan 1920-talet.
Med höstens händelser i backspegeln är det märkligt hur billigt Sverigedemokraterna kom undan. Nästan allt fokus har riktats mot statsminister Stefan Löfvens utsträckta hand och de borgerliga partiernas ovilja att ta emot densamma. När det de facto var SD som valde att frångå praxis i riksdagen och rösta för Alliansens budgetförslag, inte lägga ner rösterna. Det var inte utan skadeglädje i rösten som Linus Bylund, Sverigedemokraternas stabschef, dagarna innan budgetomröstningen konstaterade att nu ska vi ställa till med en ”jäkla cirkus”. Men SD fick inte det inflytande man hoppats på, tack och lov för det.
Miljöpartistiska och socialdemokratiska gräsrotsröster blandades med synpunkter från erfarna politiska rävar som Per Gahrton (MP) och Göran Persson (S). Gahrton slog huvudet på spiken när han konstaterade att utan utfästelser om att budgeten kommer att gå igenom borde man inte ha bildat regering och Persson var inte nådig i sin kritik mot Löfvens ministär: för stor, felaktigt organiserad och för många miljöpartister.
Och inte lyckades Stefan Löfven spräcka den borgerliga alliansen heller, även om han försökte. I stället cementerade decemberöverenskommelsen blockpolitiken. Det var priset som Löfven och kompani fick betala för att en av Sveriges svagaste regeringar någonsin skulle slippa att lämna in sin avskedsansökan – eller utlysa ett extraval.