Den största säkerhetspolitiska förändringen i svensk historia, eller en naturlig utveckling givet Sveriges allt intimare relation med Nato?
Värdlandsavtalet, som vid ett svenskt regeringsbeslut möjliggör för Nato att i freds- eller krigstid placera trupper eller materiel på svenskt territorium, engagerar.
Riksdagen fattar det definitiva beslutet i slutet av maj, ett beslut som kommer att ha föregåtts av en gedigen nationell debatt, inte minst från pacifistiska gräsrötter som bedriver ett engagerat kampanjarbete riktat mot de folkvalda.
Den springande punkten är huruvida Nato kommer att ha rätt att placera kärnvapen på svenskt territorium – vilket alls inte är fallet. Värt att påpeka är dessutom att Finland redan har ett värdlandsavtal med Nato.
För att vara ihärdig motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap är försvarsminister Peter Hultqvist (S) en lika ihärdig anhängare av närmare samarbete. Även om han inte gärna erkänner det: ”Värdlandsavtalet är inte detsamma som något steg mot Nato-medlemskap eller någon del i en process utan det här är vad det är”, försökte Hultqvist slå fast vid Folk och försvars seminarium ” Värdlandsavtal med Nato – vad betyder det?” i förra veckan.
Försvarsministern vill gärna tala om varje enskild del, varje nytt avtal och varje nytt samarbete med Nato som tydligt avgränsat. Men utan rök ingen eld. Hur många olika samarbeten kan Sverige ha innan vi riskerar mer än vi vinner?
I måndags meddelade regeringen det senaste Nato-samarbetet, som innebär att Sverige ska gå med i försvarsalliansens anti-propagandacentral i Riga med udden riktad mot Ryssland.
Vem det nu än är som Hultqvist försöker övertyga genom sitt idoga upprepande av att Sverige minsann inte ska gå med i Nato, så kan det inte vara ryssarna. De övar ju redan mot oss med både simulerade kärnvapenanfall (påskincidenten 2013) och genom invasionsövningar riktade mot bland annat Gotland.
Frågan är vem Hultqvist försöker övertyga: sina kritiker, tillika Nato-motståndare, eller sig själv?
Regeringens syfte med att anta värdlandsavtalet är hyckleri. För inte finns det någon som tror att Nato skulle skicka trupp, flygstridskrafter, örlogsresurser eller annat materiel till Sverige som försvarsalliansen då inte skulle beskydda? Därmed skulle även försvaret av Sverige både indirekt och direkt öka – men utan att för den sakens skull tvinga Sverige att själv solidariskt bidra till andra Nato-länders säkerhet.
Ett tänkbart scenario skulle kunna vara en rysk ockupation av Gotland, ett katastrofläge som Sverige både saknar förmåga att avvärja eller motverka vid givet faktum. Och Gotland är, ur ett militärstrategiskt perspektiv, viktigare för Nato än för Sverige.
I ett sådant läge skulle det alltså vara möjligt att bjuda in Nato för att använda svenska start- och landningsbanor och hamnar som utgångspunkt för en befrielse av Gotland och låta Nato befria ön å våra vägnar.
På grund av Gotland och utvecklingen i Ryssland behöver Nato oss mer än vad vi behöver dem. Värdlandsavtalet låter Peter Hultqvist äta kakan och behålla den. Smart och osolidariskt.
Csaba Bene Perlenberg