STOCKHOLM 2014-09-17 Folkpartiledaren Jan Bjˆrklund hÂller presstr‰ff efter sitt mˆte med talmannen g‰llande sonderingar om ny regering i riksdagshuset i Stockholm p onsdagen. Foto: Fredrik Persson / TT kod 75906
Att spela ”Sänka skepp” med morfar var ett av få nöjen under riktigt regniga dagar i sommarstugan. Att spela kinaschack eller dam var inte att tänka på. Där var man chanslös.
B 8, F 5 och G 5. En ubåt sänkt, två missar.
I kölvattnet av ett otydligt valresultat, och en regering som står inför en av de svåraste utmaningarna i mannaminne, att sy ihop en budget som tilltalar tillräckligt många för att gå igenom i riksdagen, sträcks det ut händer både åt höger och åt vänster. S-ledaren Stefan Löfven vill, av förklarliga skäl, ha med sig så många som möjligt av den borgerliga alliansens partier på båten.
A 9, A 10 och B 10. Stefan Löfven avfyrar en salva. Två träffar i Alliansens slagskepp.
C 10, D 10 och E 10. Folkpartiledaren jan Björklund följer upp med tre träffar i samma skepp.
Den borgerliga alliansen är skadeskjuten, eller som nyss nämnde Björklund säger till SVT Nyheter: Inför nästa riksdagsval kommer Alliansen att vara enad för att återta regeringsmakten. Men fram till dess bedömer jag att allianspartierna kommer att ha ett lösare samarbete i riksdagen.
Kanske är det en oundviklig konsekvens av valnederlaget, kanske blev till slut slitningarna inom blocket så stora att förutsättningarna för en gemensamt utmejslad oppositionspolitik omöjliggjordes, för det är ingen hemlighet att det under de åtta åren vid regeringsmakten har funnits både stora och starka åsiktsskillnader.
Det brukar sägas att en regering aldrig är starkare än vad oppositionen gör den. Det vill säga att en stark opposition gör en regering stark, och omvänt, att en svag opposition gör den svag. En splittrad opposition är en svag opposition.
Kohandel över blockgränserna är kanske det bästa för Sverige, i varje fall just nu, och på kort sikt, om man vill ha ett rödgrönt samhälle. Problemet är att ju fler blocköverskridande överenskommelser som S gör med borgerliga partier (ett eller flera) desto längre glider de ifrån varandra och desto svårare blir det att sy ihop nästa allians.
Fyra skadeskjutna borgerliga partier, inte sänkta, men skadeskjutna, som i varje fall delvis kommer att ha egna agendor de kommande fyra åren. Det är precis vad Stefan Löfven hoppades på när han i regeringssonderingarnas inledningsskede sträckte ut sina händer över blockgränsen och talade om andra partiers ansvar att ta ansvar för Sverige (och en socialdemokratisk politik).
Vad de borgerliga partierna kan komma att vinna på att delvis gå sina egna vägar, som Jan Björklund klart och tydligt antyder att de kommer att göra, återstår att se. Däremot har Alliansen som sådan ingenting att vinna på upplägget.