En inställd spelning är en spelning det också, eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet.
Det sa Ulf Lundell efter att han hade lämnat Hultsfredspubliken i sticket, några månader innan Carl Bildt (M) blev statsminister 1991.
Likaså är ett inställt val också ett val. Få icke-händelser har väckt lika stor uppmärksamhet som extravalet, som vi under drygt tre veckor i december trodde skulle äga rum nu på söndag. Samma dag som Moderaterna hade planerat in sitt årliga Sverigemöte, som hastigt flyttades.
Oppositionen var långt ifrån ensamma om att ägna adventsmånaden åt att ställa om. Det stora valmaskineriet hann både startas och komma i rullning innan regeringen och Alliansen tillsammans drog i nödbromsen den 27 december. Då hade Valmyndigheten redan beställt 300 ton vitt papper till valsedlarna, SVT lottat ordningen för partiledarutfrågningarna och gräsrötter tillbringat många kvällar med att snacka ihop sig.
Trots det märktes inte mycket av saknad, irritation och bitterhet. Snarare gick en lättnadens suck genom riksdagens korridorer. Sannolikt för att det egentligen bara vara Centerpartiet och Sverigedemokraterna som såg fram emot den tredje valrörelsen på mindre än ett år. De första eftersom de hade både medvind i opinionen och pengar att kampanja för. De senare då de för första gången hade reellt inflytande över den inrikespolitiska dagordningen.
På många sätt speglar mandatperiodens första månader både det bästa och det sämsta i svensk politik. Fjolårets Kafkaartade situation uppstod på grund av ”några siffror i en resultattabell från en valnatt som ett antal individer inte förmått hantera”, som tidskriften Fokus uttrycker saken i ett initierat reportage (27/2 2015).
I klartext betyder det att både Alliansen och de rödgröna trodde att de kunde bemästra det nya politiska landskapet med gamla politiska lösningar. När kartan sedan inte överensstämde med verkligheten fortsatte de att orientera sig efter kartan och tittade inte upp förrän regeringskrisen var ett faktum.
Det hade inte behövt gå så långt. För som Fokus skriver handlade problemet i grunden egentligen bara om en enda sak: Socialdemokraterna ville göra upp i sak, medan Alliansen kunde tänka sig att enas om form.
Resultatet, frampressat under hotet om nyval, blev decemberöverenskommelsen som innehåller både sakpolitik och formalia. Ett tydligt bevis på att majoriteten av partierna i riksdagen kan sin politiska historia och är beredda att ta ansvar när det verkligen gäller.
Därför är det inställda valet också ett val. Valet att värna Sveriges tradition av pragmatiska samförståndslösningar och att inte lämpa över samarbetsproblem på väljarna.
Dessutom tyder beslutet på en insikt så god som någon: Ett oönskat valresultat är också ett valresultat.
Susanne Nyström