I engelskspråkiga länder brukar man tala om ”point of no return”.
Det är när man nått en punkt där det inte finns någon återvändo.
Sällan har ett brev fått så mycket uppmärksamhet som det som Storbritanniens EU-ambassadör Tim Barrow överlämnade till EU:s rådsordförande Donald Tusk tidigare i veckan. På åtta sidor gör Storbritanniens premiärminister Theresa May slut med EU; ett ögonblick utan återvändo, en ”point of no return”.
I Storbritannien har onsdagen den 29 mars 2017 redan döpts till B-dagen som i brexit.
Vad som nu väntar är en lång och förmodligen smärtsam skilsmässoprocess. De kvarvarande 27 EU-länderna ska först enas om en gemensam förhandlingslinje som sedan ska sammanjämkas med brittiska önskemål. Målet är en uppgörelse inom 18 månader för att Storbritannien ska kunna lämna EU den 29 mars 2019.
Den stora frågan är om det blir en lugn och värdig skilsmässa eller om förhandlingarna slutar i sammanbrott och automatisk separation utan avtal. Här har båda parter ett stort ansvar. Ingen tjänar på att murar.
I valet mellan hätskhet och agg och ödmjukhet och respekt är det senare självklart att föredra. Det bör också ligga i båda parters intresse att så snabbt och friktionsfritt som möjligt nå ett avtal som tryggar fortsatt goda handelsförbindelser. Med gynnsamma frihandelsavtal behöver inte konsekvenserna av brexit bli ödesdigra.
Sverige har allt att vinna på goda handelsförbindelser. Flera svenska regioner har britterna som sin viktigaste handelspartner. I Skelleftetrakten arbetar Railcare med järnvägsunderhåll i främst Skandinavien och i Storbritannien. Storbritannien är Sveriges sjätte största exportland.
Nu visar ny statistik att värdet av den svenska varuexporten till Storbritannien föll med 15 procent 2016, till 71,9 miljarder kronor jämfört med 85,5 miljarder 2015. ”Att varuexporten fallit indikerar att brexitoron spökar på allvar”, menar Andreas Hatzigeorgiou, chefsekonom på Stockholms Handelskammare.
En skilsmässa kan vara nog jobbig, och inte blir den enklare av att en tredje part vill lägga sig i och dra fördelar av den uppkomna situationen. Men det är precis vad självständighetsrörelsen i Skottland vill göra. Så sent som 2014 höll Skottland en självständighetsomröstning som nejsidan vann med 55 procent mot 45.
Många trodde då att saken därmed skulle vara ur världen. De trodde fel. Självständighetstankarna har väckts till liv igen nu när Storbritannien vill lämna EU, för det ville inte skottarna. De röstade mot brexit. Sedan har vi nordirländarna som också röstade för ett ”bremain”, alltså fortsatt brittiskt EU-medlemskap.
Storbritanniens utträdesprocess har hittills varit stormig. Men med ett Skottland och ett Nordirland som hellre slänger lystna blickar mot kontinenten än mot ett självupptaget och introvert England riskerar de att nå orkanstyrka. Inte minst om skottarna mitt i Brexitförhandlingarna får för sig att bli självständigt.
Det skulle kunna uppmuntra och inspirera andra europeiska separatiströrelse.
Så nu när Storbritannien nått en ”point of no return” handlar det bara om en sak: att förhandla fram ett avtal som tillfredsställer både britterna, EU och skottar som drömmer om att slippa tillhöra Storbritannien.