Midsommarstången är en svensk klassiker, importerad från Tyskland.
Precis som Europapolitiken kretsar det svenska midsommarfirandet kring Tyskland.
Den svenska midsommarstången, som kläs med blommor, reses och hyllas med dans, tjo och tjim, är i själva verket en importerad sedvänja söderifrån där den tyska majstången agerat förebild.
Avbildningar existerar från 1600-talet. Den kulturella importen inträffade gradvis under medeltiden.
Att fira det svenskaste av det svenska är således att hylla traditioners själva inneboende grundregel: Traditioner är ständigt föränderliga och föremål för influenser och påverkan.
Inte ens dagen är skriven i sten. Fram till 1952 inföll midsommarafton på den 23 juni, men året efter ändrades det till den närmaste fredagen. Av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Nya saker tillkommer, andra försvinner. Enligt magasinet ”Populär Historia” återfanns vitgröt på midsommarmenyn fram till 1900-talet. Den ”finare” gröten kokades på mjölk i stället för vatten med vetemjöl eller korngryn. Inte ens vitgröten fredades från förändring: Senare kom den att kokas med risgryn.
Gröt är kanske inte det gemene svensk associerar med just midsommarfirandet.
Sillen kom med 1800-talets svenska konservindustri. Färskpotatis började inte finnas på midsommarborden förrän efterkrigsåren. Jordgubbar tillkom först på 1950-talet.
Och ”Små grodarna”, dansen som gammal som ung ägnat sig åt i generationer, sträcker sig knappast till urminnes tider. Den finns överhuvudtaget inte att finna i 1800-talets uppteckningar om folkliga lekar. I stället tros den härröra från en kursgård utanför Göteborg och återfinns först 1922 beskriven i tryckt form.
Knappt hundra år gammal, ändå universellt älskad – i Sverige.
Länge var det svenska midsommarfirandet inte särskilt enhetligt. Landet runt fanns det, precis då som nu, lokala varianter av festligheterna. Det var tack vare de svenska hembygdsföreningarna, med sin nationalromantiska uppgift kring 1900-talet, som firandets traditioner och utförande likriktades.
Med hjälp från det svenska civilsamhället spreds en tradition som blivit en del av den svenska folksjälen.
Att påpeka traditioners förgänglighet, nyckfulla föränderlighet och dess tidvis korta existens kan ibland provocera. Traditioner är identitet och trygghet. Men att ha kunskap om traditioners ursprung och processer tar knappast ifrån dem sin allmängiltighet. Tvärtom stärks både brukare och traditioner om traditionerna är förankrade både i hjärta och hjärna.
Sättet vi firar midsommar på om 100 år kommer troligtvis att se ganska annorlunda ut. Att fortsätta samlas till bords och kring stång är därför att bidra till traditionens fortlevnad och förändring där nya inslag av maträtter, drycker, sånger och andra kulturella uttryck är själva garanten för att människor ska vilja fira midsommar.
Intryck från utland och inland, och att känna igen sig både i det gamla och i det nya, är en svensk klassiker.
En riktigt trevlig midsommar önskar Norrans ledarredaktion.
Csaba Bene Perlenberg