Försvarets insats mot främmande undervattensverksamhet pågår i Stockholms skärgård, men Sverige saknar i dag helikoptrar för ubåtsjakt. FOTO: ANDERS WIKLUND/TT
Vi vet att den sovjetiska ubåten U 137 den 28 oktober 1981 gick på grund utanför Karlskrona.
Vi vet också att Ryssland den senaste tiden har haft för vana att flyga nära, eller till och med innanför Sveriges gränser.
Däremot vet vi inte om det pågår någon främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Även om det är troligt. Vi vet heller inte nationaliteten på nyss nämnda troliga undervattensverksamhet. Även om sannolikheten är stor att det då är Ryssland som skickat in en ubåt.
Berlinmuren föll, Sovjetunionen likaså, Östeuropa rasade mer eller mindre ihop som ett korthus. Det kalla krigets isande vindar från öst ersattes successivt av den västliga EU-värme som tycktes stråla ut från Bryssel och Strasbourg. Så var det i varje fall tänkt att det skulle bli: hela Europa som en enda stor och lycklig familj, typ.
Nedrustningen av det svenska försvaret var i mångt och mycket en logisk följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Sannolikheten att ryssen skulle komma bedömdes som minimal, och kom han ändå så hade Sverige ändå inte någon möjlighet att försvara sig. Det sista regementet på Gotland lades ned för nästan tio år sedan. Trots vetskapen om att den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön.
Det som en gång i tiden var logiskt, har förvandlats till ologiskt. Svensk försvarspolitik kan naturligtvis inte bygga på, och beslutas utifrån, enstaka händelser, varken ryska kränkningar av svenskt luftrum eller påstådd främmande undervattensverksamhet. Svensk försvarspolitik ska i stället bygga på en samlad bedömning av det säkerhetspolitiska läget i närområdet, och med en nymornad rysk björn, lite småsur, vresig och inte främmande för att gå till anfall behöver det svenska försvaret stärkas. Vad Ryssland och Vladimir Putin är kapabla till har annekteringen av Krimhalvön och kriget i östra Ukraina visat.
Det är med allt det här i bakhuvudet som diskussionen om Sveriges försvar, och ett eventuellt medlemskap i Nato, bör föras. Förvisso ökar ett medlemskap risken att bli indraget i en konflikt, å andra sidan behöver Sverige hjälp utifrån vid en sådan. Utan medlemskap kan Sverige inte räkna med hjälp från Nato i händelse av kris.
Men att den nya rödgröna regeringen ens skulle komma på tanken att Sverige borde närma sig Nato är otänkbart. Statsminister Stefan Löfven (S) slog redan i sin regeringsförklaring fast att Sverige inte kommer att söka medlemskap. Neutralitetspolitikens slitna och solkiga fana hålls fortfarande högt. Därtill har Löfven att förhålla sig till Miljöpartiets nedrustningsförespråkare.