Det är midsommarafton 1994, platsen Pontiac Silverdome i Detroit, USA. Sverige spelar VM-fotboll mot Ryssland. Martin Dahlin gånger två och Tomas Brolin gånger ett ser till att Sverige vinner med 3–1. Resten är fotbollshistoria. Det var en midsommarafton att minnas.
Med tiden kommer säkerligen midsommaraftonen 2016 att få samma status, men av helt andra anledningar. Det var midsommarhelgen när nationalismen, populismen och egoismen gjorde sig påmind, det var midsommarhelgen när britterna kastade in Europa i politiskt kaos och osäkerhet.
Hur kunde det bli så här, hur kunde det gå så illa …
Först och främst ska sägas att om den brittiska regeringen begär utträde finns det ingen som helst anledning att dra ut på förhandlingarna.
Vill inte Storbritannien vara med så är det någonting som EU måste respektera. Samtidigt som Storbritannien måste inse, och respektera, att ett utträde oundvikligen kommer att få långtgående konsekvenser för det forna imperiet – numera, utan EU i ryggen, det lilla öriket.
Vilken typ av ny relation som britterna vill ha med EU är oklart. Vad EU kan gå med på är inte heller givet. Ett försvagat EU som medlemmar drar sig ur lär i varje fall glädja världens tyranner.
Det är inte svårt att ansluta sig till raden av ledarskribenter och opinionsbildare som först och främst ser valresultatet som en missnöjesyttring mot Europas politiska elit och som ett underkännande av EU:s politik. Det är åsikter som återfinns både hos de som stödde brexit och de som stödde bremain.
Britterna röstade emot själva grundidén med EU, att föra Europas länder närmare varandra, både politiskt och ekonomiskt, i skuggan av två förödande världskrig.
Men britterna ville inte se fördelarna med en gemensam marknad, med fri rörlighet och med en enad front mot allehanda fiender. Britterna litade mer på brexit-sidans förenklade propaganda, halvsanningar och hatiska budskap om en ö som håller på att svämma över av ”polska rörmokare”.
Britterna gav en majoritet av parlamentsledamöterna, ekonomerna och akademikerna kalla handen för att ansluta sig till ett populistiskt budskap om protektionismens och isolationens ”fördelar”.
Sanningen är snarare den att Storbritannien riskerar att bli en liten obetydlig ö i en stor sjö, både bildligt och bokstavligt, utan inflytande över mer än sig själva, att London kan förlora sin ställning som europeisk finanshuvudstad och att den ekonomiska utvecklingen i Europa vänder neråt.
Brexit var en olycka, för att tala klarspråk.
Oavsett vad som händer i de kommande förhandlingarna har Europas ledare efter Brexit ett gigantiskt ansvar för unionens framtid. Det har blivit än viktigare att stå upp för fred, frihet, demokrati, jämlikhet och välfärd, för en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital och för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Hur Europas ledare i dag tacklar EU:s kris kommer att bli helt avgörande för hur vi, om drygt 20 år, kommer att minnas midsommarhelgen 2016. Det gick ju bra för Sverige i USA 1994, så varför skulle det inte kunna gå bra för Europa också?