Det är dagen efter valet. Finansminister Anders Borg kallar till presskonferens för att berätta vad många av oss redan visste; att han lämnar politiken och därmed indirekt inte vill ta över som ordförande för Moderaterna. Snällt och lydigt flockas journalisterna för att rapportera om denna ickenyheternas ickenyhet.
Knappt hade statsminister Fredrik Reinfeldt – han är statsminister under regeringsbildningsprocessen – talat till punkt på Moderaternas valvaka innan jakten på en ny partiledare inleddes. Inte officiellt men i samma sekund som beskedet kom satte tankeverksamheten igång bland valberedningsfolk och partistyrelsemedlemmar. Det finns mycket som talar för att det blir en kvinna.
Lågoddsarnas lågoddsare är Anna Kinberg Batra, i dag gruppledare i riksdagen. Extra populär i Stockholm med omnejd, mindre populär i omlandet, sedan hon i en tv-intervju, som ung, rebellisk riksdagskandidat, för snart 20 år sedan, konstaterade att ”stockholmare är smartare än lantisar”.
Bakom henne finns Karin Enström, försvarsminister, Hillevi Engström, biståndsminister, Elisabeth Svantesson, arbetsmarknadsminister, och inte minst Catharina Elmsäter Svärd, infrastrukturminister. Elmsäter Svärd har här i norr fått förtjänt mycket skit för partiets njugga inställning till Norrbotniabanan, oförtjänt mycket för att tågen inte kommer fram i tid.
Anders Borg har stjärnstatus i partiet, men vill inte, utrikesminister Carl Bildt har också partiboken full med guldstjärnor, men upplevs ofta som varande alltför medialt arrogant för att passa in i dagens partiledarmall. Det är oerhört tveksamt om han överhuvudtaget kommer att tillfrågas, än mer tveksamt att han då skulle tacka ja. Vissa nämner Tomas Tobé, vice gruppledare i riksdagen och ordförande i utbildningsutskottet, andra socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. En som inte nämns så ofta, men som borde nämnas, är migrationsminister Tobias Billström.
Problemet för Moderaterna är att ingen av de åtta här uppräknade och tänkbara kandidaterna är ett självklart val, ingen av dem är behäftad med någon större aha-upplevelse. Det är ett dilemma som nästan alla riksdagspartier lider av i dag. När det ska bytas partiledare finns det ingen självklar efterträdare; kungen har ingen kronprins.
Efter åtta år som största och därmed också mest inflytelserika parti i den borgerliga alliansen står Moderaterna inför ett svårt val. För att få stopp på raset kan det vara frestande att välja någon som inte gjort sig alltför impopulär som minister, som sluppit ansvara för besvärliga politikområden. Då lär Tomas Tobé ligga bra till.