För Europas ledare är USA:s näste president en mardröm. Foto: Evan Vucci/AP Photo/TT
Sällan eller aldrig har väl så många experter haft så mycket fel på en och samma gång.
De amerikanska opinionsinstituten kan med skammens rodnad på kinderna lägga ner sin verksamhet, oddssättarna på vadslagningsbyråerna bör söka nytt jobb.
Donald Trump har kallats både pajas och galning. Men de som skrattat åt honom, sett honom som en hopplös loser, har satt skrattet i halsen. På onsdagsmorgonen, svensk tid, stod det klart: Donald Trump blir USA:s nästa president.
Då är det betydligt mer korrekt att kalla honom populist, protektionist och rasist.
Populist utifrån det faktum att han vädjar till ”sunt förnuft” och angriper en politisk elit (Hillary Clinton) utifrån en diffus ideologi.
Protektionist utifrån det faktum att han vill resa handelsmurar mot Kina, Mexiko och resten av världen. Amerikanska jobb ska räddas med skyhöga tullar på utländska produkter.
Rasist utifrån det faktum att han till exempel vill stoppa muslimer från att ta sig till USA.
Och som om det inte skulle räcka. Trumps seger är också en seger för den europeiska populismen och extremismen. Deras medvind ökar. De allt starkare nationalistiska strömningarna är ingenting att leka med, eller blunda för.
Den amerikansk-polska historikern Anne Applebaum menade i samband med Dagens Nyheters stora Visbyseminarium att väst kommer att ”trassla sig igenom” svårigheterna, efter bland annat det polska valet och brexit, men tillade att om Trump – eller Marine Le Pen – skulle väljas till president vet ingen vad som kan ske.
Nu är vi där …
Efter att ha spottat och frästs sig genom en hel presidentvalskampanj var det en betydligt mer försonlig Donald Trump som äntrade talarstolen på valvakan för att hålla sitt segertal.
– Till alla demokrater, republikaner och oberoende, säger jag att det är tid att sluta oss samman som ett enat folk. Det är tid för USA att läka såren.
Å andra sida, vad ska han säga …
Hur som helst, världen i dag ser inte ut som den gjorde i går. Hur långt Trump sedan är beredd att föra den amerikanska nationalism och protektionism, som svepte bort klanen Clinton från den politiska kartan återstår att se.
Säkerhetspolitiskt har länderna kring Östersjön fått någonting att tänka på, både de som är med i och de som står utanför Nato. Svensk säkerhetspolitik har byggt på tron och förhoppningen att i ett skarpt läge står Nato berett att hjälpa till.
Trumps löfte om att endast medlemmar i Nato, och kanske inte ens de, kan räkna med amerikansk hjälp rubbar styrkeförhållandet kring Östersjön. Rysslands president Vladimir Putin lär inte deppa en dag som denna.
Det finns många lärdomar man kan dra av det amerikanska presidentvalet. En är att inte sätta alltför stark tilltro till opinionsmätningarna, den här gången missade de systematiskt stödet för den republikanske fastighetsmagnaten.
En annan att det i en amerikansk presidentvalskampanj är rätt okej att ”snacka skit” om kvinnor och minoriteter, och inte minst om sin motståndare. Både Trump och Clinton har ägnat stora delar av sin valkampanj åt att försöka belysa dåliga karaktärsdrag och svagheter hos antagonisten.
Men framför allt handlar det om att vi måste lära oss att bemöta populistiska budskap, som Trumps, eller europeiska populisters. Lär vi oss inte hantera sådana budskap, lär vi oss inte hantera missnöjesväljarnas bild av hur världen ser ut, är risken stor att vi förr eller senare tvingas plocka fram Ann Appelbaums krönika från Washington Post – ”Är detta slutet för Väst?”