Morning fog engulfs a village outside Izbasesti, Romania, Tuesday, Dec. 16, 2014. Severe fog affected large areas of Romania causing traffic disruptions. (AP Photo/Vadim Ghirda)
Dimman kring kulturhusbygget i Skellefteå börjar så sakteliga lätta.
För att sänka sig lika snabbt igen.
I förra veckan pratade kommunstyrelsens arbetsutskott kulturhus. Man kom överens om att det behövs mer pengar till det fortsatta utredningsarbetet (2,4 miljoner kronor) och man enades om en utvecklingsplattform. Ett steg närmare det första spadtaget, konstaterade kommunalrådet Lorents Burman (S).
De där stegen på vägen mot ett kulturhus borde naturligtvis ha varit tagna för länge sedan, långt innan folkomröstningen om bron försenade projektet. Skellefteå har helt enkelt blivit omsprunget och ifrånsprunget av sina närmaste grannar.
Nu när det finns ett inriktningsbeslut om att bygga ett kulturhus, och var det ska byggas, på busstorget i centrum, är de diskussionerna och debatterna överstökade. Precis på samma sätt som det är spikat att Västerbottensteatern ska flytta in där, tillsammans med Stadsbiblioteket, Skellefteå konsthall och Museum Anna Nordlander, det vill säga de institutionella kulturbärarna.
Den fråga som återstår att besvara är: ska mer få plats i kulturhuset och om ja vad?
Mycket klokare blir tyvärr inte den som läser de kommunala handlingarna, den utvecklingsplattform som ska beskriva ”de övergripande ramarna i form av bland annat vision och värdegrund för kulturhuset och dess verksamhet”, som det heter i kommunens pressmeddelande.
Övergripande ramar är övergripande, de är generella, inte specifika, detaljerna lär växa fram under resans gång. Ändå hade lite mer konkretiserade tankegångar inte skadat. För vad innebär det till exempel för verksamheten i kulturhuset att värdegrundens tre kärnvärden är ”mod, kvalitet och välkomnande”. Vem definierar till exempel ordet kvalitet; kulturnämndens politiker, kulturförvaltningens tjänstemän, kulturbärarna själva, recensenterna eller publiken.
Det blir många vackra ord, om kulturhuset som en naturlig mötesplats, om ett kulturhus som vågar, som ska vara öppet och tillgängligt, om ett modigt, kvalitativt och välkomnande kulturhus.
Det är nu, när kulturhuset ska fyllas med innehåll, som diskussionerna borde ta fart. Kommunen kan inte utan hjälp utifrån skapa ett välkomnande kulturhus, en naturlig mötesplats, man måste ha hjälp av stadens kulturliv. Det är inte huset som sådant, om än arkitektoniskt tilltalande, som är välkomnande, det är vad det fylls med.
När kulturhuset (= byggnaden) tog form var det många som ville vara med och diskutera. Nu när kulturhuset ska fyllas med innehåll har diskussionerna i princip avstannat. Det är lite märkligt.