Många använder gärna digitala tjänster, andra gör det aldrig.
Digitaliseringen går inte att stoppa. Det är heller inte önskvärt. Samtidigt riskerar den att öka tudelningen i samhället. Från flera håll varnas det för att förändringarna medför att många slås ut.
Tänk så bra. Du kan köpa konsertbiljetter när du vill, du behöver inte ta hänsyn till Skatteverkets öppettider, semesterresan köper du på nätet och digitalboxen öppnar en helt ny tv-värld.
Tänk så fruktansvärt. Du får inte din nyinköpta digitalbox att fungera, du greppar inte det där med biljettköp på nätet, du är rädd för den nya, okända tekniken, du vill inte …
En annan sorts digitalisering är den som Telia håller på med. Det gamla och omfattande nätet av koppartråd, som har bundit samman vårt land, har blivit omodernt. Nu har oturen kommit till 16 byar i Skellefteå kommun. Det är inte många bybor som är imponerade av vad Telia kallar för ”Framtidens nät” (Norran 17/9 2018).
Norran besökte Bjuröklubb. Där är byborna rätt skeptiska, kanske med rätta. De flesta av SVT:s lokala nyhetsredaktioner har berättat om ensligt belägna gårdar som blivit avskurna från världen när det gamla kopparnätet försvann. I mer glesbefolkade områden, där det är långt mellan mobilmasterna, riskerar hushåll och företag att hamna i en besvärlig situation.
Det enda byborna i Bjurön, Drängsmarksby, Hednäs, Kåtaselet, Långviken, Mjödvattnet, Renström, Risböle, Skellefte-Boda, Skråmträsk, Storselet, Svansele, Vallsträsket, Varuträsk, Yttervik och Österjörn kan göra är att hoppas att Telias löfte om att det ska fungera infrias.
Utan dator, inget liv i småbyarna. Utan tillförlitlig uppkoppling är det svårt att till exempel driva företag. Kortläsaren behöver fungera, telefonen ringa när potentiella kunder hör av sig. Sådant som är självklart i tätbefolkade områden är det inte i de mera glest befolkade.
Skräckscenariot är om man inte kan komma fram till 112 i en nödsituation.
Men även om allt skulle fungera utan problem och trassel behövs en djupare diskussion om vad den snabba digitaliseringen innebär. Linda Reneland-Forsman är lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Hon har i fyra år studerat hur personer över 65 upplever sin digitala värld. Hon räknade med att möta ilska, men mötte uppgivenhet och missmod.
Enligt hennes studier är risken stor att personer som befinner sig i ett digitalt utanförskap så småningom också hamnar i ett socialt.
Det finns i samhället en överslätande attityd till det digitala utanförskapet, att det räcker med lite studiecirklar och att det bästa man kan göra är att vänta ut den där ”krånglande” äldre generationen. Problemet är bara att det är en oerhört generaliserande och felaktig bild som sprids. Det finns även yngre som är utanför digitalt, precis som många nysvenskar.
Vill vi ha ett samhälle där så få som möjligt lämnas kvar på perrongen när tåget går gäller det att hitta nya vägar för att höja kunskapsnivån om det digitala.
Det är viktigt att se till att alla medborgare har samma möjligheter till service, oberoende av i vilken form hen vill ha den. Även om det skulle innebära en extra kostnad för samhället i form av att parallellt behålla de gamla, analoga systemen, både i Risböle och Yttervik och hos pensionärsparen Andersson, Pettersson och Lundström.