Tanken var att kostnaden för hyrpersonal skulle minska.
Det tänkte i varje fall politikerna i Västerbottens läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd när sparbeslutet klubbades i februari förra året. Tanken var god, men sedan kolliderade den med en krass verklighet. De kostnader som skulle minska med 22 miljoner kronor ökade i stället med nästan 20.
Låt oss vara ärliga: I dagsläget skulle svensk sjukvård knappast fungera utan hyrpersonal.
Låt oss vara ärliga en gång till: Ska alla svenska landsting och regioner vara oberoende av hyrpersonal om två år, som målet nu är, behövs det betydligt mer än lite ny fernissa och puts på ytan.
Det är nämligen inte första gången som landstingen och regionerna tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL) försöker. Redan 2012 var ambitionen att halvera kostnaderna på två år. Det gick inte alls.
Finns det då någonting som talar för att utsikterna att lyckas är bättre den här gången?
Jo, det finns det. Landstingens ekonomi har gradvis försämrats och sjukvården är satt under stark press med sparpaket och skattehöjningar.
Problemet är att de partier som gjort sjukvården till en marknad nu ska avveckla den. Vilket kommer att bli betydligt svårare. För varför ska läkare och sjuksköterskor jobba heltid som fast anställda när de som hyrpersonal kan gå ner i arbetstid med bibehållen lön?
Det är ingen lätt motståndare som landstingen/regionerna och SKL förklarat krig emot. Det kommer att bli ett utnötningskrig som behöver föras på flera fronter samtidigt. Att inhyrningen av personal måste minska, successivt för att försöka undvika sämre tillgänglighet och att vårdköerna växer, är bara en del.
Landstingen behöver också göra mer för att bli en attraktiv arbetsgivare; bättre scheman, högre löner för fast personal och mindre administrativt arbete, förändrade arbetssätt, kompetensutveckling och nya möjligheter till att göra karriär. Det arbetet görs bäst på lokal/regional nivå utifrån varje landstings specifika förhållanden.
Men det krävs också en omfattande nationell samordning, disciplin och solidaritet landstingen/regionerna emellan. Ska behovet av hyrpersonal minska från fyra miljarder kronor till i princip noll – det kommer alltid att finnas ett visst behov av inhyrd personal med till exempel specialkompetens – måste alla landsting vara överens.
När det pratas om hyrpersonal inom sjukvården brukar det för det mesta handla om pengar. Jo, hyrpersonalen är dyr för landstingen, uppskattningsvis kostar en hyrläkare en-och-en-halv till två gånger mer än en landstingsanställd. Det är en merkostnad som kan sparas in och göra större nytta i den direkta vården.
Samtidigt glöms patientperspektivet ofta bort. Utan kontinuitet försämras förutsättningarna för en korrekt behandling. Ju fler som är inblandade i vården desto större risk för fel och misstag.
Det handlar också om en trygghet för äldre och kroniskt sjuka, som ofta söker vård, att möta samma läkare och vårdpersonal, personer som med tiden blivit väl insatta i den enskilda patientens behov.
Slutligen hade det varit tacknämligt om majoritet och opposition i Västerbottens läns landsting skulle kunna gräva ner stridsyxan och plocka fram fredspipan och fundera ett tag över politikens roll i ett landsting med uppenbara problem inom flera områden.
Så för ekonomins och patienternas skull är det bara att hoppas att Ann-Christin Sundberg, hälso- och sjukvårddirektör i Västerbottens läns landsting, får rätt när hon konstaterar: ”Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas”.