Craig Silverstein var den första person som Google anställde. Men alla har inte förutsättningarna att göra karriär i det nya superkapitalistiska samhället. Och hur många entreprenörer tål Sverige? Foto: Paul Sakuma.
Det är nya tider nu. Vi har nämligen gått in i postkapitalismens era. Det hävdar författaren och föreläsaren Paul Mason entusiastiskt i en essä i brittiska The Guardian (17/7). Han pratar om ett nätverkssamhälle där tekniken har reducerat behovet av arbete, där gränsen mellan jobb och fritid har suddats ut, och där kopplingen mellan syssla och lön inte längre är lika självklar.
Nog stämmer detta – åtminstone sett till den sorts kreativa och entreprenöriella yrken som Paul Mason själv verkar inom. Och nog är det sant att datorerna minskat behovet av fabriksarbetare. Samtidigt är tjänstesektorn den bransch som ökar mest, enligt Statistiska centralbyrån. Eftersom vi bara blir allt äldre kommer det dessutom behövas ännu mer personal inom vård och omsorg framöver.
Paul Mason går hårt åt arbetarrörelsen. Han menar att den lägger sin energi på att spjärna emot förändringar istället för att inse att vi lever i en global ekonomi som kräver global facklig organisering. Dessa unkkonservativa, protektionistiska tendenser är ju tydliga även i Sverige, där fackförbundet LO intagit en i det närmaste fientlig attityd gentemot utländsk arbetskraft.
Var är den fackliga vreden mot arbetsgivarna som systematiskt stjäl det statliga lönebidraget för nyanställda nyanlända? En person som Ekot intervjuar berättade att hans chef behåller merparten av pengarna själv. Varje månad drar arbetsplatsen in 16 000 kronor på att han jobbar där. Han har kontaktat alla upptänkliga myndigheter, men ingen är intresserad av att hjälpa honom (22/7).
Inte heller Paul Mason har någon konkret lösning på dylika problem. Hans vision om den ljusnande framtid handlar enbart om dem som redan har ekonomiska, kulturella och sociala tillgångar. Det är därmed inte ett postkapitalistiskt samhälle han beskriver utan snarare ett superkapitalistiskt. Många saknar förutsättningarna som krävs. Och om man ska nätverka måste man ha ett nätverk till att börja med.
I slutet av förra året samkörde Skolverket betygsresultat med uppgifter om barnens bakgrund. Slutsatsen var att skolorna segregerats och att kunskapsresultaten mellan dem har ökat kraftigt. Självklart kan man lyckas trots att man går i en dålig skola, trots att ens föräldrar inte kan hjälpa en med studierna, än mindre bekosta läxhjälp; trots att man inte känner någon enda som är framgångsrik. Men det är svårt.
Häri ligger också liberalismens stora knäckfråga. Grundprincipen om allas rätt att leva som de vill betyder ju ingenting så länge inte alla har likvärdiga möjligheter. Det är så man bör se friheten: som ett mål, inte en utgångspunkt. Så länge man inte har något bättre att erbjuda de olyckligt lottade än truismer om att det ska löna sig att jobba riskerar även liberalismen att bli den privilegierades projekt.