Foto: Gunnar Ask/TT
Sjuksköterskor är en stor bristvara, specialistsjuksköterskor en ännu större.
Och värre blir det enligt Statistiska centralbyråns och Sveriges kommuner och landstings prognoser.
Samtidigt konstaterar Socialstyrelsen att andelen sjuksköterskor med specialistexamen minskat från 65 till 46 procent mellan 1995 och 2012.
Någonting måste göras.
Specialistsjuksköterskorna behövs för att kunna säkra en god kvalitet på vården. Vill man vara drastisk kan man säga att det är en fråga om liv och död.
I många av de gamla planekonomiska systemen försökte man lösa obalansen på arbetsmarknaden genom att premiera personer som självmant sökte sig till bristyrken. Det sägs att en taxichaufför i Moskva till slut, under Sovjetunionens sista skälvande år, tjänade bättre än en ingenjör.
En liknande utveckling kan noteras i Sverige.
Rikspolitiker gjorde gemensam sak med lärarnas fackförbund och försöker motverka lärarbristen med hjälp av höjda löner. Västerbottens läns landsting och länets kommuner måste resonera på ett liknande sätt när det gäller sjuksköterskor, barnmorskor och andra grupper där det råder brist på personal.
Några är redan där. Landstinget låter 13 sjuksköterskor vidareutbilda sig med bibehållen lön och i Umeå får ett par sjuksköterskor praktik och vidareutbildning betald av kommunen. Men Skellefteå tvekar …
Socialnämndens ordförande Kenneth Fahlesson (S) säger att kommunen ska titta på modellen, men lovar ingenting. Fahlesson har en viktig poäng när han i Norran (16/8 2016) konstaterar att ”problemet är att det finns flera grupper än sjuksköterskor där behoven ser ut på ett liknande sätt”. Han har onekligen en viktig poäng där.
Skälet till att sjuksköterskor inte specialistutbildar sig stavas pengar. Det lönar sig inte att utbilda sig, i varje fall inte tillräckligt mycket. Det är väldigt svårt att betala ett studielån med den löneförhöjning som man får som specialistsjuksköterska.
Hur förståndig och insiktsfull Fahlessons brasklapp än må vara är risken överhängande att även Skellefteå i framtiden tvingas betala hela eller delar av specialistsjuksköterskornas utbildning inom ramen för det så kallade AST-systemet (Akademisk specialisttjänstgöring).
För när Vårdförbundet spår att 11 000 specialistsjuksköterskor kommer att fattas om tio år om ingenting görs, när löner, utbildning och ansvar inte harmonierar och när arbetsvillkoren i övrigt – liten möjlighet att påverka sin egen arbetssituation, men desto högre arbetsbelastning – måste någonting göras. Innan det är för sent …
Det mest troliga alternativet då är allt annat än lockande: Att även bland specialistsjuksköterskorna bli beroende av dyr personal från bemanningsföretag. I Västernorrland ökade till exempel landstingets kostnader för ambulerande sjuksköterskor med över 3 700 procent mellan 2010 och 2015.
Sådana skenande kostnader leder obönhörligt till att vården försämras.
Skellefteå kommun och Vårdförbundet ska träffas i höst för att diskutera full lön till de sjuksköterskor som väljer att specialistutbilda sig. I en värld där kommunen har allt att vinna på att få sina sjuksköterskor att stanna borde det vara det självklara alternativet.
Det kostar, ja, det gör det, men en av politikens viktigaste uppgifter är att fördela begränsade ekonomiska resurser, och göra det på ett klokt sätt. Det här är ett sådant tillfälle.