Det är inte bara Stålmannen som är en superhjälte.
Dags för slutspurt i valrörelsen.
Det bjuds på dueller, debatter, intervjuer och personporträtt.
Men medan toppolitikerna jagas av media utspelar sig merparten av det politiska arbetet långt från kameror, mikrofoner, strålkastare och slipade programledare.
På politikens gräsrotsnivå görs enorma ideella insatser. Det finns alltid någon som kokar kaffe och köper fika inför gruppmötet, någon annan som städar och plockar undan efteråt. Andra spikar upp valaffischer, delar ut flygblad i samband med torgmötet, bemannar valstugorna.
Politik på gräsrotsnivå är ingen dans på rosor. Kvällar, helger och andra lediga dagar ägnas åt politiken, åt tanken att det jobb jag gör här och nu gör skillnad. Marknadsmässiga löner och ob-tillägg, glöm det, här är det korv med bröd, en kopp kaffe och ett tack som utgör ersättningen.
Den sortens idealitet ska respekteras.
De står på torget i Skellefteå, delar ut valmaterial, pratar med folk som stannar till. Om du bevistat ett kommunfullmäktigesammanträde de senaste fyra åren hade du nog känt igen de flesta. Det är samma lokalpolitiker som bestämmer om kulturhus, detaljplaner, vägar och broar, mer eller mindre pengar till skolan och kulturen.
Några har varit uppe i talarstolen och sagt sitt hjärtas mening, eller rättare sagt sitt partits hjärtas mening, andra har nöjt sig med att rösta rätt, det vill säga med partiet.
För en vecka sedan var statsminister Stefan Löfven (S), infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) och en rad andra honoratiores i Umeå. Första spadtaget på Norrbotniabanan. Det kryllade av poliser och Säpofolk, det är de där välväxta farbröderna i mörka kostymer med hörsnäcka i örat.
Långt från det rampljuset. När kommunalråden Lorents Burman och Maria Marklund, eller någon av gruppledarna, traskar gågatan fram lyser Säpovakterna med sin frånvaro. Trots att närheten till väljarna gör deras position utsatt. Dagen efter svåra, kontroversiella beslut riskerar de att möta besvikna väljare på Ica eller OKQ8.
Skånska Skurups socialdemokratiska kommunalråd valde att sluta med politiken efter att någon tänt eld på hans bil. Innehållet i Lorents Burmans soptunna hamnade på uppfarten en mörk och kulen kväll. I båda fallen riktas misstankarna mot den högerextrema miljön.
Det är faktiskt inte så konstigt att lokalpolitikerna blir färre – och äldre. Nyrekryteringen till de politiska partierna går trögt.
Samtidigt som partiledarna syns i tv och hörs i radio jobbas det för fullt på gräsrotsnivå. Politikens fotfolk marscherar oförtrutet vidare, knackar dörr, delar ut valmaterial. Reser upp affischer som någon annan sparkat ner, byter ut de som eldats upp eller klottrats ner.
De är demokratins superhjältar.
Varför inte gå ner på torget en dag nästa vecka för att besöka en valstuga. Inte den där du känner politisk tillhörighet, utan en valstuga där du inte gör det. Lyssna på vad politikern har att säga, argumentera för din sak, men på ett juste sätt. Tacka för pratstunden, ta emot broschyren.
Politik och demokrati handlar om att argumentera i sak, att diskutera och att försöka övertyga, inte nödvändigtvis att vinna diskussionen.
Vi har kommit till en punkt då många redan på förhand förväntar sig spott och spe för att man framför en åsikt. Så långt har det faktiskt gått. Det är bara att välja: Hota, kränka och förtala eller respektera din lokala politiker. Respekterar du hen respekterar du också demokratin.