De är förvisso inte många, ungefär 20 personer är akut hemlösa, hälften av dem har det riktigt svårt.
Men handen på hjärtat: 20 akut hemlösa är 20 för många. Det är inte värdigt en stad som Skellefteå.
Många gånger är vägen från livets solsida till dess skuggsida inte lång: skilsmässa, arbetslöshet, långvarig sjukskrivning, skulder. Inte sällan finns en missbruksproblematik, en inte obetydlig del lider av psykiska problem.
För att ytterligare komplicera en redan komplicerad situation så är försörjningsstöd den enskilt vanligaste inkomstkällan för personer i hemlöshet (Socialstyrelsen). Många fastighetsägare vill, andra kräver, fast inkomst för att få hyra. De hemlösa hamnar inte först i vare sig de kommunala eller privata fastighetsbolagens köer.
Förra hösten tändes ett hopp för Skellefteås hemlösa. Kommunen förde ingående diskussioner med Pingstkyrkan om att öppna ett härbärge. Men i takt med att den första snön föll rann diskussionerna ut i sanden. Man kunde inte komma överens. Det handlade både om krav från församlingens och kommunens sida.
Under hösten ska ett nytt försök göras. Förhoppningsvis kan båda parter putsa på respektive kravlista och komma överens den här gången. Socialnämndens ordförande Iosif Karambotis (S) låter förhoppningsfull. Till SVT Nyheter Västerbotten (21/8 2019) säger han: ”Förhoppningsvis kan vi komma igång innan vintern. Vi kommer inte att lämna någon på gatan det är helt klart.”
Nu gäller det för Karambotis att leva upp till det löftet, att förvandla ord till handling.
Men fyra väggar, tak över huvudet, en säng med lite sängkläder, möjlighet att duscha och något att äta löser inte de grundläggande problemen. Parallellt med att jobba kortsiktigt måste kommunen också tänka framåt. En plats på ett härbärge är ingen långsiktig lösning.
För att komma tillrätta med den ofrivilliga hemlösheten behövs betydande samhälleliga insatser. Intresset därtill tycks dock vara klent hos de partier som står bakom januariöverenskommelsen. En sökning i dokumentet gav inga träffar på hemlös eller svaga grupper, enda träffen på utsatt handlade om att elever som hotat eller utsatt andra för våld lättare ska kunna stängas av.
Det finns väldigt mycket som är bra i januariöverenskommelsens skrivningar, men också sådant som är mindre bra, och sådant som är dummare än dumt. Till den sistnämnda kategorin hör Miljöpartiets favoritreform friåret, alterneringsåret eller utvecklingsledigheten, eller vad det nu ska kallas. De miljarder som reformen kostar hade kunnat göra betydligt större samhällelig nytta någon annanstans, till exempel i kampen mot hemlösheten.
För en sak är säker. Ska den ofrivilliga hemlösheten kunna bekämpas, och förhoppningsvis utrotas, behövs det betydande omprioriteringar. Även om det är kommunernas socialtjänst som bär det yttersta ansvaret för att människor som bor eller vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver så lämnas alltför många åt sitt öde.
Den hemlöse behöver få hjälp med att hitta en permanent bostad, få hjälp med eventuell missbruksproblematik, med eventuella psykiska problem. Och när allt stabiliserat sig en egen inkomst.
Vi som samhälle kan välja två vägar: antingen rycker vi på axlarna och fortsätter som förut, konstaterar ”c’est la vie”, eller så gör vi någonting åt saken. Men ska det sistnämnda kunna bli verklighet måste politikerna våga göra betydande omprioriteringar, våga satsa även på sådant som inte ger garanterad utdelning på valdagen.