I Sverige finns det 9 850 mil statliga vägar och 4 160 mil kommunala. Till detta kommer 7 630 mil enskilda vägar med statsbidrag och ett stort antal utan bidrag. (Fakta: Trafikverket)
Och även om de statliga vägarna, vid en internationell jämförelse, håller förhållandevis hög standard, är ett betydande antal mil i dåligt skick. Några mil i så bedrövligt skick att de fick underkänt i Motormännens stora granskning.
Är det någon som ens höjer på ögonbrynen om jag berättar att norra Sverige har de sämsta statliga vägarna och att samtliga undersökta län norr om Dalälven har sämre kvalitet på vägnätet än något län söder en densamma.
Samtidigt som det är just i norra Sverige som behovet av bilen är som störst. Dåliga kommunikationer, i vissa fall inga kommunikationer alls, gör att bilen blir en förutsättning för att människor ska kunna bo kvar på landsbygden och pendla till arbete i städerna, till affärer och fritidsaktiviteter. Till de dåliga vägarna ska självklart läggas hoten om ständigt höjda drivmedelsskatter och kilometerskatt.
Eftersom fördelningen av de statliga väganslagen bygger på befolkningsunderlag är det ofrånkomligt att vissa delar av Sverige missgynnas. Att prioritera vägarna med mest trafik är självklart och ofrånkomligt. Men det betyder inte att vägarna norr om Dalälven, ständigt denna älv, ska få förfalla. Vägunderhållet måste skötas ordentligt och i tid. Om inte så blir det framledes än dyrare att hålla vägnätet framkomligt.
– Dagens fördelningsnyckel är åt helvete, konstaterar den centerpartistiske riksdagsledamoten Per Åsling från Jämtland.
Hans län kan ”stoltsera” med att ha Sveriges sämsta vägar räknat i antalet underkända meter per kilometer läns-, riks- och Europaväg. Västernorrland är god tvåa, Västerbotten trea, Dalarna fyra. Norrbotten ingår inte i Motormännens sammanställning på grund av för lite data.
Redan för några år sedan började varningsklockor ringa. Dåliga vägar kostar skogsnäringen närmare en miljard kronor om året, skrev tidningen ”På väg”.
Men inte särdeles mycket har hänt sedan dess, trots regeringsbyte. Jo, förresten, det har hänt att den rödgröna regeringen vill att skogsnäringen, och alla andra norrländska näringar, ska vara med och betala slitaget på de vägar som redan är i då såligt skick att skogsnäringen varje år förlorar enorma pengar.
Nog kan man tycka att det är en anmärkningsvärd, märklig och bakvänd politik att ta extra betalt för ett i stora stycken undermåligt vägnät.
Det är hög tid att riksdag och regering agerar och ännu högre tid att riksdagsledamöterna från Norrland (oavsett politisk färg) gör detsamma.
Det går inte att år efter år skylla på tidigare regeringar. Uppdraget att styra Sverige gick till Stefan Löfven och kompani, därmed är det också upp till den rödgröna regeringen att komma med förslag och vidta åtgärder för att inte spä på den negativa geografiska segregationen.
För övrigt kan noteras att Skellefteå kommun lämnat sina förslag till prioriteringar i länstransportplanen: vägen mellan Skellefteå och Skelleftehamn, mellan Skellefteå och Burträsk samt mellan Skellefteå och Boliden. Förra gången hamnade mest pengar i Umeå med omnejd. Den här gången är det dags för Region Västerbotten att prioritera Skellefteå med omnejd och inlandet.