FOTO: BERTIL ERICSON/TT Det ska inte gå att curla sina barn till en studentexamen.
Under jullovet har debatten om läxor gått varm.
Det handlar dels om hemuppgifternas vara eller inte vara. Dels om föräldrar som gör läxorna åt sina barn. Diskussionen kan ses som en förlängning av höstterminens nitiska fokus på läxhjälp – med eller utan rutavdrag – och precis som alltid när skolan står på debattschemat är det många som uttrycker sig tvärsäkert.
Det är dock dags att stänga igen munnarna och inse att läxor är en fråga för lärarna och rektorerna. Inte för politikerna eller Skolverket, och definitivt inte för föräldrarna.
Med det i bakhuvudet får läxor oproportionerligt stort utrymme i debatten. Framför allt eftersom hemuppgifter aldrig kommer att bli någonting annat än ett komplement till den lärarledda undervisningen. För vissa elever kan de dock vara ett oerhört viktigt komplement.
Som Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson påpekar är utlärning lärarens ansvar, men inlärning är elevens (30/12 2014).
Medan en del barn lär sig på första försöket tar det längre tid för andra, som behöver nöta, repetera och fundera för att kunskaperna ska sätta sig. Att frånta dessa elever rätten att ta med sig läroböckerna hem är att döma dem till att alltid ligga efter, vilket rimmar väldigt illa med budskapet att vi ska ha en likvärdig skola där alla elever ges den tid de behöver.
Vidare mår alla barn bra av att tränas i att ta eget ansvar. Annars riskerar högre studier och arbetsliv att bli ett onödigt tufft uppvaknande, vilket för oss vidare till den andra debatten: curlingföräldrar som mer eller mindre bär sina telningar genom grundskolan.
Eller vad sägs om följande uttalande av pappan till en gymnasieelev?
”Jag har hjälpt henne med böckerna när hon inte läst dem, jag har hjälpt henne med bokrecensionen. Sen har jag skrivit ett manus som hon har läst för att kunna diskutera boken så att hon vet vilka punkter som jag tycker att hon ska trycka på. Sen har hon fått sköta resten själv.” (Sveriges Radio 22/12 2014)
Resten?
Förutom att man undrar hur föräldrar som gör sina barn sådana björntjänster tänker, öppnar det upp för frågan hur betygsättningen ska gå till. Att grunda intagningen till gymnasieskolor och universitet på uppsatser och inlämningsuppgifter med oklar avsändare är minst sagt problematiskt.
Därför kan det vara värt att överväga centralt rättade nationella prov, som sedan får fungera som underlag vid betygsättning både i högstadiet och på gymnasiet. Då kan läraren koncentrera sig på kunskapsförmedling i stället för på bedömning, och fokus flyttas från resultatet på enskilda uppgifter till kunskaperna i sig.
Och kunskap går varken att fuska eller curla sig till.
Susanne Nyström