En gång i tiden sjöng Ulf Lundell om att vi går mot bättre tider.
Många politiker och tjänstemän hade nog önskat att det vore så. Men så är det inte. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) räknar i stället i sin senaste ekonomirapport med att kommunernas och landstingens underskott kommer att hamna på 40 miljarder kronor 2020 – om ingenting görs.
Låt oss vara tydliga: Det finns alla skäl att vara orolig för framtidens välfärd.
Den dystra prognosen har flera bakomliggande orsaker: Fler barn och fler äldre, vilket innebär att behovet av kommunala välfärdstjänster ökar snabbare än vad skatteunderlaget gör, bemanningsproblem och dyrare mediciner – men också den kraftiga befolkningstillväxten.
Någonting måste göras. Den kommun- eller landstingspolitiker som inte inser detta borde röstas bort redan i nästa val.
Men att komma tillrätta med problemen är ingen lätt uppgift. När trycket på välfärden ökar finns det alltid risk att fler anställda flyr yrket och att sjukskrivningarna ökar ytterligare.
Visst, det går att effektivisera verksamheterna, men bara till en viss gräns.
Visst, det går att höja skatterna, men även där bara till en viss gräns.
Trots att Sverige befinner sig i en högkonjunktur har kommunalskatten aldrig varit så hög som den är i dag. Att Skellefteås båda kommunalråd Lorents Burman (S) och Maria Marklund (S) vill vänta med skattehöjningar tills de verkligen behövs är en klok politik.
Att in i det längsta undvika skattehöjningar är ett effektivt sätt för en kommun som Skellefteå att inte dra på sig onödiga projekt och satsningar. Samtidigt är det en svår balansgång. För Skellefteå behöver växa, och för att Skellefteå ska kunna växa behövs investeringar, som kostar.
Men det handlar inte bara om att effektivisera verksamheterna, det handlar också om att förbättra dem. Ett exempel: Om bara vården följde de råd som finns för att förhindra smittspridning av vårdrelaterade sjukdomar hade enligt SKL 300 000 vårdplatser kunnat frigöras och tre miljarder kronor kunna sparas.
Det kan också handla om effektivare logistik, bättre planerade vårdkedjor, satsningar på förebyggande hälsovård, ny teknik, om att få svenskarna att söka vård på rätt nivå och så vidare.
”För att kostnader inte ska överstiga intäkter framöver kommer en rad olika åtgärder behöva vidtas”, som SKL skriver i ett pressmeddelande.
Precis, så är det. Men det är inte bara landstingen och kommunerna som behöver vidta åtgärder. Det behöver staten också. Statsbidragen behöver höjas, men framför allt får de inte detaljstyras som i dag. Var pengarna behövs mest, och var de gör mest nytta, vet landstingen och kommunerna bäst, inte staten.
SKL:s ordförande Lena Micko brukar ondgöra sig över den typ av riktade bidrag som regeringen drivit igenom. Hennes budskap är: ”Den statliga detaljstyrningen måste minska, riktade stadsbidrag omvandlas till generella. Kommuner och landsting ska kunna sätta in insatser där de gör störst nytta.”
Lägg därtill att det finns mycket att vinna på förbättrad samverkan mellan landsting och kommuner och att skattekraften kan öka genom att snabbare än i dag få ut fler utrikes födda på arbetsmarknaden.
Vården, skolan och omsorgen, ja alla de offentliga åtagandena, kommer att förändras. Men lyckas bara politikerna göra rätt saker i rätt tid så kan den vårdkris som de flesta tror kommer undvikas. Men då måste kommunerna, landstingen och staten ta sitt ansvar.