Statens kaka är liten men säker.
Så brukade det heta när jag växte upp. Flera av mina klasskamrater valde också att bli statsanställda.
Lönen var kanske inte så mycket att skryta med, den var många gånger magrare än i det privata näringslivet, men jobben var hyggligt säkra. Om man inte var kvinna förstås. För då var både lönen låg och anställningarna osäkra.
Enligt Arbetsgivarverket minskade antalet statsanställda något under 1990-talet för att sedan ligga relativt konstant under 2000-talet. Antalet statsanställda har sedan ökat successivt varje år sedan 2008. Statens kaka har blivit större.
Problemet är bara att kakan inte blivit större överallt. Den har blivit större i de stora städerna samtidigt som den blivit mindre i glesbygdskommunerna. Det visar en granskning som SVT Nyheter har gjort. Resultatet är väntat.
Lite siffror: Mellan 2004 och 2013 – därmed sträcker sig tidsperioden över både socialdemokratiska och borgerliga regeringar – har det blivit 9 273 fler statliga jobb. Antalet statliga jobb i storstäderna har blivit 9 934 fler, samtidigt som de blivit 864 färre i glesbygdskommunerna.
Med andra ord så medverkar staten aktivt till att förstärka den regionala obalansen. Och de politiker som i tv-kamerorna säger sig värna livet utanför storstäderna har ingenting gjort, eller så har de i varje fall inte gjort tillräckligt.
Vill man så kan man fortsätta med sifferexercisen. Av de 864 statliga jobben som försvann i glesbygdskommunerna står Skellefteå, Norsjö och Malå kommuner för drygt en fjärdedel, eller minus 254 stycken, en intressant siffra även om det är svårt att räkna Skellefteå till glesbygdskommunernas skara. Norsjö tillhör för övrigt de kommuner i landet som tappat störst andel statliga jobb, nästan sex av tio sådana har försvunnit.
En annan liten jämförelse: Medan Skellefteå tappat 46 statliga jobb har Umeå fått 1 096 nya. Så det handlar inte bara om en regional obalans, det handlar också om en obalans inom regionerna.
Så vad gör man då?
Civilminister Ardalan Shekarabi (S) säger vad han måste säga; att staten ska bidra till att hålla ihop samhället, att staten ska finnas i hela landet, att staten ska bidra till att hela landet ska växa, att det har saknats samordning och att statskontoret fått i uppdrag att plocka fram principer för att förbättra den samordning som tidigare saknats.
Nu är det alltså upp till regeringen att visa att man menar allvar, att det inte bara handlar om vackra ord utan innehåll. För frågan som regering och riksdag måste besvara är om hela Sverige ska leva eller bara de redan livskraftigaste delarna.