Skenande kostnader och patienter som råkar illa ut.
Eller läkare och sjuksköterskor som utför ett bra arbete, dag som natt, i hela Sverige.
Det är SVT Nyheter som de senaste dagarna granskat systemet med inhyrd vårdpersonal. Båda bilderna är på ett ungefär lika sanna. För smakar det, så kostar det, och ja, det finns patienter som råkat illa ut i vården, och det oavsett om läkaren varit inhyrd eller fast anställd.
För Västerbottens del har kostnaderna för den inhyrda vårdpersonalen ökat med 234 procent mellan 2010 och 2015, i riket ökade de med 103.
Inte så konstigt att landstingsstyrelsens ordförande Peter Olofsson (S) har dragit i nödbromsen. Bland annat har delar av öron-näsa-hals i Skellefteå stängts – förhoppningsvis bara tillfälligt – på grund av kostnaderna för inhyrd personal.
Och om det inte är ett fall av gammal, hederlig talarkonst, ett försök att politiskt komma lite lindrigare undan neddragningar vid Skellefteå lasarett, genom att skylla på andra, så är det som Peter Olofsson säger oerhört intressant: Den inhyrda vårdpersonalen har helt enkelt (i varje fall i det här specifika fallet) blivit för dyr för sjukvården.
Så vad kostar det som smakar. Under 2010 till 2015 har hyrpersonalen kostat Sveriges landsting/regioner 16 miljarder kronor. Enligt Konkurrensverket är en hyrläkare inom allmänmedicin 1,5 till 2 gånger dyrare än en anställd.
Enkel matematik säger att hyrpersonalen inneburit en fördyrning på mellan fyra och åtta miljarder kronor.
Bemanningsföretagens resonemang, att den totala vårdinhyrningen uppgår till mindre än två procent av vårdens totala kostnad, väger lätt gentemot fyra miljarder.
Fyra miljarder, det vill säga en fyra och nio nollor. Det är vansinnigt mycket pengar. Som jämförelse beräknas Skellefteå kommuns egna skatteintäkter i år landa på drygt 3,3 miljarder. Fyra miljarder hade räckt till nästan 89 miljoner 45-kronorshamburgare – eller drygt 1 200 till var och en i Skellefteå kommun.
Sveriges kommuner och landsting (SKL) tar nu nya krafttag för att få landstingen att minska antalet inhyrda läkare inom sjukvården. Det har man gjort förr – utan framgång. Så varför skulle man lyckas bättre nu, kan man fråga sig. Förutsättningarna är i stort desamma.
Tanken är att landsting och regioner gemensamt tar ansvar för att minska hyrläkarberoendet. Hyrläkare ska lockas till fast anställning genom attraktivare tjänster med mer specialisering och högre grundlön. Landsting som har fler fasta läkare ska när behovet av hyrläkare blivit mindre låna ut läkare till de landsting som har färre.
Visst låter det bra, solidaritetsflaggan är hissad, problemet är bara att det här är säljarnas marknad.
Landstingen har gjort sig beroende av ett system som börjar kosta mer än vad det smakar. Ett system där hyrpersonalen inte längre är ett komplement – vid sjukdom, semester, tjänstledigheter, utbildning – utan har blivit en nödvändig del av vardagen. Utan hyrläkare blir tillgänglighet till vården sämre och vårdköerna längre.
Om Peter Olofsson och kompani ska lyckas med sin målsättning, att hyrläkarkostnaderna successivt ska minska med 50 procent, är det ute i verksamheten som de stora vinsterna finns att göra. Helt enkelt skapa arbetsplatser där vårdpersonalen trivs, har en rimlig arbetsbelastning och är beredda att stanna.
Då, men först då, kanske vårdpengarna i högre grad kan börja gå till vad de primärt är avsedda för – de sjuka patienterna.