Ledare: Det blir än värre den här gången

Finansminister Göran Persson (S), vice statsminister Mona Sahlin (S) och statsminister Ingvar Carlsson (S) på en presskonferens mitt under brinnande 1990-talskris. Det är många som börjar dra paralleller mellan dagens situation och 1990-talets ekonomiska stålbad.

Foto: Björn Larsson Ask/TT

Kommer du ihåg 1990-talskrisen?

Det gör jag. När finansminister Göran Persson (S) med flera presenterade socialdemokraternas valmanifest körde jag bil genom Blekinge och lyssnade på radion. Vill minnas att det var i augusti 1994. Valmanifestet präglades av ”skarpa förslag” för att få rätsida på statens blödande affärer och ett skenande budgetunderskott.

Även den kommande valrörelsen hade mått bra av ett antal ”skarpa förslag”.

Men den här gången är det inte statens blödande finanser som står i centrum utan kommunernas och landstingens, det vill säga välfärdens. Förra året gick kommuner och landsting 14 miljarder kronor plus, men redan till nästa mandatperiods slut beräknas det saknas 62 miljarder kronor.

Annika Wallenskog är chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting. Hon intervjuas av Dagens Samhälle (15/2 2018): ”Vi kan inte fortsätta som i dag, så är det. Då ökar gapet mellan intäkterna och kostnaderna med ungefär 20 miljarder per år”, säger hon till tidningen.

Fler barn och äldre är den främsta orsaken. Vi lever längre, har högre krav, kräver mer av samhällets resurser på ålderns höst. Lägg därtill en minst lika dyr som snabb teknisk och medicinsk utveckling och problem med kompetensförsörjning, som också driver på kostnadsutvecklingen.

Snart kommer den stora 40-talskullen upp i åldrar där kostnaderna stiger.

Det är många som börjar dra paralleller till 1990-talets ekonomiska stålbad.

Det är bara att det är flera gånger värre den här gången, demografin ser till exempel betydligt tuffare ut nu än vad den gjorde då.

Skellefteå är i sammanhanget en lyckligt lottad kommun. Ekonomiskt sett befinner man sig i elitserien. Betydligt värre ser det ut för inlandskommunerna Arjeplog, Arvidsjaur, Malå och Norsjö. Där finns inte mycket ekonomiska reserver att ta av och verksamheterna är redan slimmade.

Naturligtvis finns det lösningar. Dagens Samhälle har räknat ut att rent matematiskt räcker det med att höja skatten med 1:95 i kommunerna och 85 öre i landstingen. Då är allting löst.

Men är det möjligt?

Annika Wallenskog menar att skattehöjningar inte är en bra lösning och att kommuner och landsting i stället behöver hitta nya sätt att arbeta, digitalisera och bli effektivare. Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO), en självständig kommitté under Finansdepartementet, ger henne rätt. De har till exempel kommit fram till att det finns en effektiviseringspotential på mellan tio och femton procent i de svenska kommunerna.

Andra hoppas på att ökade statsbidrag kan hjälpa till att stoppa det ekonomiska blodflödet. Problemet är bara att politiker på riksplanet, oavsett partifärg, hellre ser riktade bidrag, så de får vara med och bestämma, än generella. Ett mycket effektivt sätt att bakvägen tumma på det kommunala självstyret.

Det finns också en möjlighet att låta privata intressenter svara för en del av kommunens strategiska satsningar. I Skellefteå är det tänkt att kommunen bygger det nya hotellet/kulturhuset och sedan säljer det. Det går säkert bra. Betydligt svårare lär det bli för den kommun som till exempel vill sälja va-nätet till ett privat företag.

Att ett valår stå i en talarstol på Möjligheternas torg i Skellefteå och prata om sämre tider och skattehöjningar, eller minskad kommunal service, är naturligtvis inte ett valvinnande koncept. Däremot behövs det. Och det är alla partier, från höger till vänster, väl medvetna om det. Men finns modet att göra det?