Bostadsbrist, usch va trist.
Så skaldade den oefterhärmlige Robert Broberg på den tiden det begav sig.
Bostadspriserna tar ytterligare fart. Än så länge märks ingen oro för att coronaviruset och den ekonomiska osäkerheten ska påverka den svenska bostadsmarknaden. Under februari ökade priserna på bostadsrätter med två procent och på villapriserna med en. Bra för den som har, och vill sälja, mindre bra för den som inte har pengarna och/eller de rätta kontakterna.
Sverige har fått ett nytt normaltillstånd på bostadsmarknaden. Enligt Boverket har nio av tio kommuner brist på bostäder i de centrala delarna. Det är även brist på hyresrätter. Främst tvåor och treor. Därvidlag är Skellefteå inget undantag. Och nu kommer batterifabriken Northvolt. Telemarketingföretag ringer runt på uppdrag av mäklare och frågar om man vill sälja.
På tisdagen samlades representanter för bland annat Skellefteå kommun, Northvolt, kulturhuset och aktörer inom byggsektorn. Eventet var tänkt som ett startskott på det nya Skellefteå som är på väg att växa fram. Man kan med prata om en stad före och efter Northvolt. Om allt går enligt plan vill säga. Skellefteå förväntas växa med 20 procent de kommande fem åren.
Allt det där är både gott och väl.
Hellre en växande än en krympande kommun.
Men det är inte bara barn och unga som växer snabbt, som kan drabbas av växtvärk. Det kan också kommuner. Sköts tillväxten inte klokt är risken överhängande att klyftan mellan de med tak över huvudet och de utan växer. För svensk bostadsmarknad är inte jämlik. Sverige och Skellefteå behöver en bopolitik inte bara för en välmående medelklass – utan även för fattiga.
Att det trots allt byggs ganska mycket, om än inte tillräckligt, enligt Boverket, spelar inte så stor roll för samhällets svaga grupper. De har varken råd att äga sin bostad, eller att betala hyran för en nybyggd tvåa eller trea. Någonting måste göras. Alla har rätt till en bostad. Det står inskrivet i såväl FN:s konvention om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag.
Trångboddheten ökar, andrahandsmarknaden växer, unga tvingas bo hemma hos sina föräldrar längre än vad både de och deras föräldrar vill.
På den svenska bostadsmarknaden är kaos granne med köer och svarta kontrakt.
Vi kan inte ha en bostadspolitik som sviker de hemlösa. Varken i Sverige eller i Skellefteå. Det är inte värdigt det svenska välfärdsbygget.
Bortom glädjen över att Skellefteå äntligen växer – på 1990-talet hade kommunen flest tomma lägenheter i hela landet – behövs det en social bostadspolitik som riktar sig specifikt till resurssvaga grupper. Det yttersta ansvaret för detta ligger på kommunerna. De ska enligt lag planera för att alla i kommunen ska få möjlighet att leva i goda bostäder.
Boverket har en längre tid pläderat för social housing, det vill säga bostäder för hushåll som annars inte hade haft ekonomiska möjligheter att skaffa sig en lägenhet. Och då handlar det inte om nedgångna bostäder i Storbritanniens förorter. Det handlar om bostäder med lite lägre standard. Något som nästan alla andra europeiska länder har – i en eller annan form.
Den stora utmaningen i Sverige och i Skellefteå är inte boende för hög- och medelinkomsttagare. Den stora utmaningen är boende för socioekonomiskt utsatta familjer. Det är någonting som Skellefteå måste tänka på när morgondagens stad och kommun ska byggas.