De flesta som begår sexuella övergrepp är män.
Majoriteten som drabbas är kvinnor.
Därför är det nödvändigt att införa mansfria miljöer tjejer får vara i fred och umgås med varandra att behöva vara på sin vakt. Om unga kvinnor dessutom följer strikta uppförandekoder när de rör sig i offentligheten kommer statistiken över sexualbrott sannolikt att förbättras markant.
Bra idé tänker somliga och börjar skissa på en tidsplan.
Trots att det är det sämsta förslaget i mannaminne.
Om badhus löser tafsandet i bubbelpoolen med att hänvisa kvinnor till en egen pool – likt Eriksdalsbadet i Stockholm – bekräftas bilden av att det är tjejers ansvar att se till att de inte blir trakasserade. Samma sak när Kölns borgmästare, efter de fruktansvärda händelserna på nyårsnatten, presenterade riktlinjer för hur unga kvinnor bör bete sig för att förhindra framtida attacker. Eller när simhallar har särskilda kvinnotider och gym upprättar kvinnoavdelningar med motiveringen att vissa kvinnor kan behöva träna i en ”fredad miljö”.
Följdfrågan blir vilka som ska träna i ofredade miljöer och på vilka platser kvinnor inte ska känna sig trygga. Bör kvinnor som besöker mixade gym och allmänna badtider räkna med att bli ofredade? Ska större evenemang dela in publiken efter kön, vilket Polisen övervägde under sommarens festival ”We are Sthlm”, när det inkom flera anmälningar om sexuella trakasserier?
Även om idén togs fram med de drabbades bästa för ögonen hade en sådan uppdelning varit orimlig vilket Polisen också landade i. Hur vedervärdiga och respektlösa kränkningarna än var är könsseparation ingen lösning för att stoppa mäns övergrepp mot flickor och kvinnor. Det vore tvärtom att ge upp målet om ett jämställt samhälle eftersom det sänder ut signalen att sexualbrott är oundvikliga på platser där kvinnor och män möts.
I förlängningen påminner tankegången om diktaturer där mäns sexualitet anses vara kvinnors ansvar och kvinnorna därför tvingas bära heltäckande slöjor för att männen ska hålla sig på mattan. Här i Sverige riskerar särskilda kvinnomiljöer att leda till parallella samhällen, ett för ”alla” och ett för kvinnor, vilket kommer att krympa alla kvinnors utrymme i det offentliga rummet.
Men, inflikar vän av ordning, är det inte vår skyldighet att värna unga tjejers rätt att bada, träna och gå på konsert i trygghet?
Svaret är givetvis jo på samma sätt som alla har rätt att känna sig trygga i skolan och på jobbet. Skillnaden är att ingen, i alla fall inte än, vill lösa problemen med sexuella trakasserier i professionella sammanhang med könsuppdelade kontorslandskap eller nostalgiskt drömmer sig tillbaka till flickskolornas tid. I stället hanteras konflikterna på plats och vi har numera kommit så långt att det inte är den utsatta kvinnan som förväntas lämna in sin avskedsansökan.
Så måste det vara överallt. Det är kvinnorna som ska sitta kvar i bubbelpoolen.
Susanne Nyström