Det var en gång en man som viskade ett fånigt fallosskämt till en kompis under en konferens för webbutvecklare; något om ett väl tilltaget USB-minne. En kvinna intill råkade höra. Ett praktexempel på den grabbiga stämningen i databranschen, tyckte hon och lade upp ett smygfoto av honom på Twitter tillsammans med kommentaren: ”Inte okej. Skämt om ’stora’ donglar precis bakom mig.” Hennes vänner rasade och spred till vänner som spred till vänner.
Dagen därpå fick mannen sparken från sitt jobb. Han packade ned sina tillhörigheter i en kartong, sedan gick han ut från kontoret och ringde sin fru. ”Jag är inte typen som har nära till tårarna”, säger han till New York Times. ”Men… jag har tre barn. Att få sparken var fasansfullt.” (12/2) Och kvinnan som lagt upp fotot? Folk som upprörts över vad hennes uthängning lett till gav sig på hennes arbetsgivare tills även hon blivit uppsagd.
Exemplen på personer vars tillvaro ödelagts i sociala medier är många. Det är sociologiprofessorn som jagades av högerns högafflar efter att ha frågat om inte vita manliga studenter borde ses som en problemgrupp. Det är matteläraren som ådrog sig drogmotståndares vrede på grund av en privat bild där hon rökte cannabis. Det är pr-personen som fick schavottera efter att ha råkat twittra om folks bristande körförmåga från sin arbetsgivare bilföretagets konto.
Det är alldeles nu Louise Andersson Bodin från Grums. Hon är fitnessinstruktör och har varit med på TV4, gillar att dra grova skämt på värmländska, och hävdade i en hemgjord video sin inbillade rätt att kalla svarta personer för ”negrer”. Folk blev förbannade över den där videon förstås, det är inte så konstigt. Den var idiotisk. Hon raderade den. Folk fortsatte hetsa. Hon sade förlåt, förklarade att hon inte menat något illa. Det gjorde ingen skillnad.
Eftersom videon försvann snabbt kan inte särskilt många ha sett den. Inte särskilt många kan ha koll på exakt vad hon sade, och hur hon sade det. Det verkar inte hindra dem från att hata henne, hur många avböner hon än gör. Nu har hon lagt upp en ny video. ”Jag är en person”, snyftar hon, med betoning på en: hon är en enda, och hon har inte någon makt. TV4 har sedan länge tvått sina händer från henne, där kommer hon aldrig att få vara med igen.
Att vara människa är att ibland tänka högt och dumt. Somliga gör det mer och oftare än andra. Men det vidriga i den här historien är inte att det i Grums bor en fitnessinstruktör som kanske är rasist, utan att omvärlden vägrar acceptera hennes ursäkt, vägrar sluta hugga, vägrar släppa taget. Det finns ett namn för när folk går samman och beter sig på det där sättet, och det är inte att stå upp för allas lika värde, utan motsatsen: mobbning. Om någon borde säga förlåt är det de.
Lisa Magnusson