Den gångna helgen kröp politiken ur sitt sommaride.
Statsminister Stefan Löfven (S) sommartalade. Det gjorde även Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin, Liberalernas Jan Björklund och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.
Mycket handlade om skolan – dagen före skolstarten. Att googla på ”saknas behöriga lärare” ger en bra bild av hur illa det egentligen är ställt. I Skellefteå saknades det för någon vecka sedan 20-talet behöriga lärare. (Norran 8/8 2016)
Men medan Löfven vill bygga ut lärarhögskolan med 3 600 platser till 2021 vill Björklund satsa på obligatorisk fortbildning för lärare.
Kvantitet står mot kvalitet.
Hur Löfven tänkt fylla alla dessa nya utbildningsplatser med kvalificerade sökande gavs det inget svar på. I ett Sverige där i stort sett vem som helst med grundläggande behörighet kan komma in på lärarutbildningen är i varje fall en sak säker; fortbildning behövs.
Björklunds vill å andra sidan se skärpta antagningskrav. Det låter bra men frågan är hur man ska få studenter med höga betyg att vilja bli lärare. Det gavs det heller inte något svar på.
Det var mycket solidaritet och mycket jämställdhet – sådant som går hem i de röda leden – men få besked om konkreta satsningar.
Statsministern talade om en ”orons sommar”, en sommar med sexuella trakasserierna och brinnande bilar. Löfven hade världens chans att ta kommandot, att visa handlingskraft, men nöjde sig med att konstatera: att ”tjejer ska behandlas med respekt och värme”, att ”de som tror att det är tufft att bränna bilar har fel” och slutligen att ”trygghet bygger vi tillsammans”.
Jo. han har rätt i sina påståenden.
Problemet är bara att här biter inte vackra ord. För att nå långsiktiga resultat behövs det mer än fler poliser och strängare straff. Då behöver man bekämpa roten till det onda, de snabbt växande sociala klyftorna, ge marginaliserade människor möjligheten att hjälpa sig själva.
Det är så långsiktig trygghet byggs.
Kan man inte peka på några stora politiska framgångar kan man ju alltid krydda ett sommartal med ideologisk skåpmat. Det var precis vad Stefan Löfven gjorde. Men i stället saknar den socialdemokratiskt ledda regering handlingskraft att ta itu med de problem som plågar Sverige – låg sysselsättning bland utrikes födda, svårigheter att upprätthålla lag och ordning i socialt utsatta områden, morgondagens demografiska utmaningar och mycket annat.
Halvvägs in i mandatperioden borde Stefan Löfven ha vuxit in i statsmannakostymen. Det har han inte gjort.
Halvvägs in i mandatperioden borde den rödgröna regeringen ha hunnit visa vilka vägval de tycker att Sverige ska göra.
Halvvägs in i mandatperioden pratar Stefan Löfven fortfarande om behovet av breda, blocköverskridande överenskommelser, samtidigt som ingenting tyder på någon form av försök till kompromissvilja från regeringens sida.
Om några veckor ska finansminister Magdalena Andersson (S) presentera budgeten för 2017. Vad den innehåller kan man bara spekulera i. Förhandlingar med Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt pågår och han är medveten om att stöd till regeringen kan omsättas i budgetkrav.
Det bästa för Sverige hade naturligtvis varit reformer som gjort det enklare och billigare att driva företag och anställa nya medarbetare. Men det lär bli tvärtom; höjda skatter på jobb och företagande.