Visst är det vackert, rörande.
Dörrarna slås upp, in kommer bruden tillsammans med sin pappa. De tågar uppför altargången till tonerna av toccatan ur Charles-Marie Widors femte orgelsymfoni. Vid altaret står brudgummen, den blivande svärsonen, och väntar, förmodligen trånande.
Brudöverlämning – att bruden leds till altaret av sin far – har blivit trendigt under 2010-talet. Men det har aldrig varit tradition i svenska kyrkan. Ofoget har i stället kommit till Sverige via amerikanska filmer – företrädesvis från Hollywood – där de trängtande tu alltid får varandra på slutet och sedan lever lyckligt i alla sina dagar.
Bäst hade varit om det stannat där, på filmduken i den amerikanska drömfabriken.
För bakom det vackra, det rörande, fasaderna som glänser och glittrar, döljer sin en riktigt unken kvinnosyn. Den symboliska innebörden bakom brudöverlämningen är varken gullig eller harmlös. I stället handlar det om ett uttryck för förtryck. Den omyndiga (= ogifta) kvinnan lämnas över av sin far till den myndige mannen och blivande maken, förmyndarskapet lämnas över från brudens far till hans blivande svärson.
Samtidigt som samhället i övrigt går i motsatt riktning. Vi har till exempel en rödgrön regering som vill värna jämställdhetsperspektivet med bland annat ytterligare en öronmärkt pappamånad i föräldraförsäkringen och lagstiftning om kvotering i de börsnoterade företagens styrelser.
Diskussionen tog ordentlig fart förra året när prins Carl Philip gifte sig med Sofia Hellqvist. Den blivande prinsessan fördes då till altaret av hennes far.
Vad tycker då kyrkan?
Svenska kyrkan tycker inte om det. I samband med nyss nämnda vigsel var det många präster och biskopar som uttryckte kritik mot brudöverlämningen som sådan, och dess starka symbolhandling, men de vägrar inga par att få viga sig på det sättet. Ungefär samma tongångar hörs från Skellefteå kommuns borgerliga vigselförrättare.
– Det är ingenting jag uppmuntrar, men heller ingenting jag säger nej till, säger Tomas Marklund, kommunfullmäktiges ordförande.
Med andra ord: det verkar som om vi får dras med de här nykonservativa påhitten ett tag till.
Under tiden kan man ju hoppas att Svenska kyrkans präster och alla borgerliga vigselförrättare är tydliga med den symboliska innebörden av brudöverlämningen och alla andra symbolhandlingar i vigseln. När brudparet väl fått en inblick i problematiken är det en hel del som backar.
Dörrarna slås upp, in kommer brud och brudgum tillsammans. De tågar uppför altargången till tonerna av toccatan ur Charles-Marie Widors femte orgelsymfoni. Två jämställda människor tar steget in i äktenskapet, två självständiga individer som kan hämta styrka ur gemenskapen, som det så vackert heter i den borgerliga vigselmemorialen.
Visst är det vackrare, än mer rörande.